06 mars 2008

Jaja, men du du har ju inte ens dina barn hos dig.

Ska strax möta exet i ännu ett samtal om våra barn och om hur kommunikationen oss emellan kan förbättras, som det heter. I´m on. Att hon förvägrar mig att vara förälder helt och fullt förmörkar nära nog allt. SAllt som kan förändra det är bra. Så fort jag tänker att jag nog är en okej pedagog, att jag är klok, mogen och någorlunda snygg, så kommer tanken: ja, men dina barn får du bara en skärva av.
Nu när jag tänkte skriva något varmt och feministiskt om att det folkpartistiska förslaget om att alla barn barn ska få simundervisning och samlevnadsundervisning i skolorna är bra, så ropar min snackemaskin: jaja, men du har ju inte ens dina barn hos dig. Det ska förhandlas och krånglas om allt. Hennes attacker kan komma när om helst och var som helst och handla om vad som helst. Det överskuggar allt, det har gett mig sjukskrivningsdagar och magont. Och det verkar aldrig ta slut.

3 kommentarer:

AnnaX sa...

Styrketankar! Håll i din positiva inställning (som jag tycker märks i inlägget) trots motståndet, så ordnar det sig nog. Du, och barnen, har ju rätten på er sida.

Anders sa...

Ja, förr eller senare reder det upp sig. Såklart.

Anonym sa...

men nu får du ju snart börja stå på dig, så där kan ni ju inte hålla på eller jo det kan ni ju och gör ju.. men men du fattar..
/andro