03 februari 2008

Pragmatisk?

Kanske dags att bli lika pragmatisk i det privata som i politiken?
Sätta upp realistiska mål och så där.
Men hela grejen med att älska den man får och inte drömma om någonting mer, är så trist. Hela jaja, man vet vad man har, inte vad man får är så resignerat, så praktiskt, så..inte jag.

Och det får jag väl acceptera, då.
Att jag kommer att tro att jag kan få just den där tvillingsjälen vid min sida, just det där jobbet eller den där upplevelsen.

Kommer att tacklas in i sargen igen, kommer att svikas, kommer att...uppleva stunder av hopp och lycka.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det biter en i rumpan om man inte går efter den man är... är man en längtare så är man. Väl mött snart i ditt härliga Malmö:)

Anders sa...

Exactly. Ska man ovanpå allt hålla på att förneka sig, blir det inget bra.
Du har adressen, vännen.

Helene sa...

jag tänker jättemycket på vilka av mina vänner som nöjt sig med den dom fick. Ligger inte för mig alls. Och oftast tycker jag att jag lyckas hålla liv i det ouppnåeliga även om jag också kraschar hårt emellanåt.

Anders sa...

Helene: det är väl lite som att öppna pandoras ask, detta att gå vidare och veta att man kan det..även i det mest privata?

AnnaX sa...

Själv tror jag att är man tvillingsjälsletartypen så är man. Då är pragmatiska försök dömda att misslyckas förr eller senare, av ren uttråkning om inte annat. Fast det är jag det...