15 januari 2008

Slipping through my fingers

Linda går iväg till skolan med väskan i hand och Agnetha sjunger på sin söta skolengelska om hur barnen blir större, hur den lilla ungen växer och hur jävla snabbt det går. Man hänger liksom inte med.
Man vet inte vad som rör sig inne i deras skallar.
Det vore nog ett stort misstag att ens försöka fatta.
Jag försöker ta tillvara de ljuvliga ögonblicken, en stund med minstebror och bröderna Lejonhjärta, mellanbrors straffräddningar, äldstebrors kramar och mjuka tankar om livet, och bevara dom, men jag vet av erfarenhet att man glömmer.
Sen blir dom vuxna och man får sitta ute på Djurgården vid sjuans ändhållplats, titta ut över vattnet och få erkännadet...jo, pappa, du hade rätt om det där.
Jag har slutat med borde i min föräldraroll. Vi är dom vi är och jag är med mina ungar mitt i röran, bland parker, gator och människor av alla sorter.
Vi storhandlar inte, vi åker inte på charterresor till mallis, vi kollar fotboll och lyssnar på punk och Cornelis. Tiden går så jävla snabbt. Det gäller att leva och bekämpa demoner och ängslan.

2 kommentarer:

Helene sa...

Mm, det gäller att hitta sitt sätt i förälderskapet.

Jag storhandlar och drömmer om charter. Det är mitt sätt.

Förresten så önskar jag mest av allt att Otilia och Noah blir riktigt punkiga tonåringar för att kompensera att jag själv aldrig vågade :-)

Anders sa...

Du vågade vara nykter. Det är större än allt. Risken är att ungarna blir backslickade moderater. Vad gör man då?