Två röda rosor står i en vas och väntar på att han ska storma in vilken sekund som helst, nu. Det och betyget är de synliga beviset på att nio år har gått sen den där dagen då han och jag stegade in i den lilla skolan som han då började i och fröken Ann-Britttog honom fint i hand. Jag är inte bitter, tvärtom förvånad över hur han faktiskt fixat att vara här och nu. Skolan har dåligt med plats och tid för en smart, nyfiken, men rörig kille som han. Och jag hävdar att det också varit en resursfråga. Sverige prioriterade och prioriterar sänkta skatter framför en optimal skola. Särskilt nu under alliansen, tyvärr, allt snyft om skola vård och omsorg till trots. Och det var under borgarnas första period som nedgången grundlades. Ja, allt är fan politik och sonen lär klara sig ändå i längden.
Till hösten börjar minstebror i förskoleklass. Som tur är i en röd/grön stad som inte kommer att sätta betyg på honom på länge än. men vi kommer att få kämpa motmajor Björklunds vinande rotting och starkare rop på straff och disciplinering åtminstone tills 2010. Men det ska vi göra. För hans och alla ungars skull.
Rosorna lyser vackert mörkröda i den vita vasen. Sonen roar sig bortom fars kontroll. Han fnös försktfullt åt den kyrkliga skolavslutningen och har ännu inte visat mig sitt betyg. Det är skitsamma ändå. Han är fan så mycket mer än några bokstäver på ett papper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar