Pygmalion.

Postade det den här kommentaren i en annan blogg apropå matchmaking:
"Åh, sånt är så jävla svårt.
Inte ens som singel kan man veta om det är/var typen som var fel eller bara tajmingen eller just det exemplaret. Utstrålning är väl något att falla för, men knappast att bygga på.
Numera tror jag mer på likhet än på olikhet.
Det är ju inte en kollega som ska anställas, utan en någon att älska som man efterfrågar.
Men jag säger som andra. Fan vet jag, jag är ju singel."
Däremot har lagt lagt ner pygmaliongrejen. jag är ingen Higgins, som ska forma min Eliza.
På den fronten har det prövats både givande och tagande under åren och resultaten är alltid det beklämmande faktumet att man möjligen kan ändra på sig själv (svårt nog det), men aldrig någon annan. Sen kan man ju göra våld på sig själv för att vara tillags, men det är ju en annan historia. Idag ska äldstebror jobba och småbröderna och jag ska begå Segevång, om vädret tillåter. Hoppas E är där, så jag har nån vettig vuxen att interagera med. och måtte nu ingen ta detta inlägg personligt.