21 juni 2007

Okej?

Jag hör att det är fel att jag "hoppar på henne" i min blogg.
Någon har rent av slutat tycka om mig av det skälet.
Men här hoppas inte på direkt.
Däremot tillåter jag mig att älta ett tag.
Det är inte varje vecka någon förklarar att man är deras liv och kärlek och samtidigt avlar barn med någon annan.
Liksom.
Det där kan väl fungera om det är dealen från början.
Jo, jag älskar dig, men han är en bättre far.
Så kan det ju vara.
Jag har dessutom fyra ungar.
Men tillit är inte min starka sida från början och då får alla ha förståelse för att jag behöver uttrycka det jag behöver uttrycka.
Okej?

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det är ett märkligt förhållningssätt att i så stor utsträckning använda det fria ordet till vendettor.
Älta kan man ju kanske kalla det, men det blir väldigt konstigt att i vartannat inlägg understryka sin egen litenhet och sina svagheter, och i vartannat förakta världens alla puckoex för att de också ser dina brister, och inte begriper din storhet.
Kanske något att fundera över?

Anonym sa...

men snälla nån! ja, ordet är fritt - så är även valet att surfa in på vilsebloggen.
jag anser själv att majoriteten av den vilsnes politiska idéer är förkrossande absurda men jag ifrågasätter inte vartenda politiska inlägg han gör (bara de som jag absolut inte kan låta bli! *s*), dessutom skriver han förbannat bra om vardagen, längtan, barnen och livet i övrigt.

Anders sa...

anonym: Här vendettas inte, men de som medvetet skadar mig har jag ingen anledning att skydda. Den som sviker mig så grovt får räkna med att jag blir ledsen och ger uttryck för det.
Och detta med puckoex är ju i någon mån eller hög grad självkritik, eftersom jag valde dessa en gång i tiden.
Och jag söker ärligt svaret på hur jag ska undvika samma misstag igen. Det ältar jag tills jag hittar en lösning.
Min storhet talar jag sällan om. Eller?

h: Jao. Ordet är fritt och jag går inte in på varenda moderatblogg och skriver att dom har fel, fel, fel. Why would I? Jag uttrycker mig här och är glad att ha läsare med olika syn på tingen. Det berikar och ibland lämnar tom du mig svarslös.

Anonym sa...

Självkritik kanske vore att inse att om man upplever att alla sviker en, söka svaret hos sig själv?
Att de som är ex kanske varit ihop med ett p*ck*?

Anders sa...

Alla sviker inte.
Jag har både lämnat och lämnats. Och alla mina ex är inte puckon, långt ifrån.
Och visst fan söker jag svar hos mig själv. Det torde framgå av mina texter. Jag har varken varit särskilt rädd om mig själv eller andra i det förgångna. Det ska det bli ändring på. Kunde jag verkligen lyfta på röven och byta jobb och sluta dricka, så ska jag nog fan fixa detta med.
Men det är jävligt konstigt att du inte med ett ord kommenterar det jag faktiskt blev utsatt för för en tid sedan, utan bara hackar på mig. Sätt dig själv i min position för en stund och fundera på hur du hade reagerat.

Anonym sa...

Jag kan inte tolka den typ av texter du hasplar ur dig om kvinna efter kvinna som annat än vendettor, och oavsett vad man blir utsatt för av någon man säger sig älska eller så är ren hämnd den ynkligaste av alla drivkrafter, och att upprepat salta så många sår man kan väcker föga min sympati.
Men värt att beakta är att det finns inga separationer som är lyckliga för endera parten om inte den ena parten varit djupt olycklig i det som redan varit.
Att se sig nödd att rättfärdiga sina påhopp i ett blogginlägg torde vara en varningssignal om tunn is som man skickar till sig själv.
Det finns inget fult i att vara ledsen, men att slita andra med sig i fallet...

Anders sa...

Såja, lugn i stormen, anonyme läsare, så oerhört många kvinnor har inte passerat i min väg på detta olyckliga vis.
Det är bestämt bara en som sagt sig älska mig och sen avlat med någon annan. Att även andra relationer slutat olyckligt är trist, men går att leva med på ett helt annat sätt.

Konstigt att du inte fattar den skillnaden.

Men visst har jag då och då i bloggen skrivit oförsiktigt och patetiskt. Så funkar såna som jag. Och bloggen är inte nån akademisk avhandling, utan mina mer eller mindre tänkta tankar.

Och det är inte utan att jag fascineras av att någon som inte känner mig, inte bara kan ta ära och heder av mina texter, utan dessutom tycker sig kunna uttala sig om mina drivkrafter.
Här talas om vendettor och påhopp.

Jaha.

Och vad vet du om vem jag älskar?

Och inte faller jag, vännen.

Tvärtom håller jag på att resa mig ur askan, beredd på nya dagar och nätter. förhoppningsvis i sällskap med människor som tål sina känslor och vågar leva fullt ut.

Sen.Förnumstiga kommentarer på ett styltigt språk med sanningen om separationers väsen roar mer än väcker min respekt. Du vet inte allt.

Nog nu med det här.
Det känns som om du är ute efter att få ner mig i skiten, men det går inte. Jag har varit där och vänt. Nu bär det uppåt. Apropå vendettor, hämnd och så.