Minstebrors halsband

Han knäpper på sig sitt snygga pärlhalsband.
Det passar till tröjan och jeansen.
Han tycker att han är fin i det och ingen av bröderna skulle nånsin säga något spydigt om det. Och inte förskolepersonalen och inte jag eller hans mamma heller.
På bussen möter vi en mamma till en dagiskompis till honom.
"Ja, han är ju en riktig kille, han", säger hon (antagligen utan att se halsbandet).
Tja, det är han väl.
Eller inte.
Hos oss är det ingen diskussion om pojkar är eller ska vara si eller så.
Man är väl människa och allt annat man definierar sig som.
Så ser det ut i mina söners verklighet.
Samtidigt vet jag att det finns gott om reaktionärer som hotar mina barns rena hjärtan.
Folk som får kraft och energi av att definiera ut andra som minoriteter, undantag och särlingar.
För vilka minstebrors halsband skulle vara rena rama dynamiten.
Men det är kanske det som behövs.