Ett minne av det nyligen strypta förhållandet (eller vad vi ska kalla det) är en gigantisk mobiltelefonräkning. Åh, vi snackade ju jämt. Flera timmar om dan, när jag gick till jobbet, när jag gick hem, så ofta vi kunde...eller hon kunde rättare sagt, ända tills bomben föll den där mulna lördagen. Men det är värt pengarna. Inga ämnen var för svåra eller konstiga. Vi gick i tvillingsjälsmyten och njöt. Eller jag gjorde det, i alla fall. Sen hann världen ikapp. Den gör ju det. Men här blir ingen "Eternal sunshine of the spotless mind", ingen välförtjänt hämnd, inget sånt. Det är sorg och glada minnen i en sjuk mix.
Fan ta henne. Fan ta mig.
Men det är fan så långt till Hradcany och till Järnvägsmuséet och alla andra platser vi aldrig hann åka till. Långt till Humlegården och fiket vid almarna i Kungsan.
Ja, fan...
1 kommentar:
vad låg den på?
Skicka en kommentar