På Segevångsbadet finns inte tiden som vi känner den i världen utanför.
Gräsmattorna fylls och avfolkas närmast slumpmässigt.
Mina ungar leker, badar och är självgående som uppskruvade råttor.
Och man får sällskap kloss intill sin blågula marimekkofilt av en glad mamma med tystlåtna barn.
Vill hon, nått kanske?
Och white-trashmammorna skriker åt Liam, Kevin och Robin att det är dags att gå hem, bara mamma får ta en cigg till.
Det går åt glasspengar, saft och kex.
Jag läser "Simone de Bovoirs hjärta" och den är sådär bra. Dricker kaffe.
Simskolan sköts av vävilliga, men sjukt opedagogiska simjuniorer, som nog riskerar att förstärka ungarnas vattenskräck, snarare än nåt annat.
Trist, trist.
Men så kommer E med följe.
Äntligen nån att gnälla tillsammans med.
Badet är värd vår hatkärlek och är ett outsinligt samtalsämne.
2 kommentarer:
white trash- vad menar du. är du inte fördomsfull o självgod nu?
Ironisk, kan man kalla det. Men så finns det faktiskt föräldrar som inte anstränger sig, inte bryr sig nämvärt.
Skicka en kommentar