11 juni 2007

Alfred

Morsan ringer och berättar detaljer ur morfar Alfreds liv. Morfar Alfred var min pappas morfar och jag minns honom som en ytterst vänlig man som påtade i jorden vid sin kolonistuga, där han också dog, lycklig, medan jag ännu var ett barn. Han var alltid mån om att vi skulle må bra och han lekte med oss, vilkret inte alla vuxna gjorde.
När han var fyra eller fem auktionerades han ut och blev gåsapåg, vilket innebar attt han passade gässen, barfota från mars till oktober, annars med träskor på fötterna. Han hittade säkert stunder då det var okej att leka, men fick knappast vara ett barn. Hans mamma var såklart betraktad som en hora, eftersom hon hade barn, men ingen man.
Far from familjefundamentalismen, kan man säga.
Alfred var en av dom som stod utanför.
Men han fixade det.
Med ärr i hjärtat överlevde han, trots at nya olyckor drabbade honom på vägen.
Han gick inte under, men han fattade att allt är politik och att inget är gratis.
Skulle han idag se att det finns människor som arbetar politiskt för att vrida tillbaka klockan några varv, eller att livet på landet förr i tiden romantiseras och blir till ett mysigt utflyktsmål som man besöker med en glass i munnen, skulle han inte bara bli förvånad, utan säkerligen känna klasshatet välla upp. Tur för Alfred att han dog i tid och tur för oss att vi kan bli påminda om att det fan inte var bättre förr. Inte på en fläck.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att se hur bondelivet såg ut förr är annars att inte glömma historien, utan att vara intresserad av den. Om man så gör det med en glass i munnen spelar väl ingen roll.

Anders sa...

Var det så det såg ut, då?

Lite pittoreskt sådär.
Eller var det för de flesta ett jävla slit under en tyrannisk husbonde som bara krävde mer och mer.