Den värsta av sorger

Det är Norges nationaldag och jag vaknar till den röst som kommit att betyda så mycket för mig på så kort tid. En ljuvlig start på en dag som i vår familj alltid förknippas med den värsta av sorger, sorgen över ett förlorat barn/barnbarn/syskonbarn/kusin.
Hos familjen vilse viftar vi inte med flaggor idag, men det är vi inte så mycket för ändå.

Det var på kvällen som samtalet kom.
Farsan var i andra änden av linjen och han lät konstigare än vanligt, lite sammanbiten liksom. Han sa det rakt ut: "Vi är här inne på sjukhuset och...och vi har förlorat honom".
Åh, alla tårar som föll på golv och kläder i Göteborg, Örebro och Malmö den kvällen och under dagar som följde.
På begravningen hade jag jeans och en tröja, för det är så jag ser ut.
Vi bar den lilla kistan som var lätt som en fjäder i händerna på sex vuxna män.
Nu liggger han på sju famnars djup, inte han, men hans kropp, ja ni vet.

Men det fanns en unge till i den snurriga klanen under allt gråtande.
En liten, nästan nyfödd flicka med stora bruna ögon och inget hår alls.
Livet finns alltid där och det är det vi måste se bakom sorgliga sanningar.
Jag la henne på min mage och vi somnade så, hennes andning mot min.

Och idag vaknade jag till den röst jag älskar att vakna till.
Ja, detta livet...