15 maj 2007

Dagen efter

Men dagen efter att David Ben Gurion utropat staten Israel blev det krig, tänker jag.
Inom ett år skulle byar ha jämnats med marken och hundratusentals fått lämna sina hem för en osäker tillvaro i läger i grannländer som bara motvilligt tog emot dem.
Josef Stalin skickade genom tjeckiska vasaller gevär så att israelerna kunde vinna.
Men det var en märklig seger.
En seger som ändå innebar att för tid och evighet veta att man måste akta rygg och att landet botstavligen byggdes på ett annat folks ruiner.
Jag föredrar att se människan bakom strukturerna., även om man så klart måste känna till strukturer och kunna argumentera starkt för och emot.
Minns den unge livrädde ockupationssoldaten längst in i souken i Jerusalem, men också att både palestinier och israeler är vanliga människor som går upp på morgonen och åker till jobbet. Småungar kastade sten efter israeliska bilar och ändå var det fredens sommar och Arafat kom tillbaka till Gaza. Vägarna dit och till Hebron var spärrade "for security reasons", så jag fick bara se honom på TV. Det funkade det med. Han var en darrig gammal man, såg jag.
Mina ögon går i kors och jag återvänder från det tretton år gamla reseminnet till nuet och Malmö.
Jag har ett bra liv.
Svackorna kommer, men dom blir färre och kortare och jag accepterar min känslosamma läggnig, tycker om den rent av.
I ett rum strax intill ligger en femtonårig son och sover tungt.
Hans mamma och jag bryr oss om honom och älskar honom, även när han är pubertal och jobbig och det är han ganska ofta.
Men hans positiva livssyn smittar värre än vattkoppor och man måste bara le.
Framtiden är ljus.

1 kommentar:

Anonym sa...

låter underbart/a