Jag är garanterat den på stadshuset som har de smutsigaste byxorna, tänker jag när jag använder mitt sprillans nya passerkort för att komma in genom porten. Det har varit regn, regn, regn på jobbet och slit och släp. Uppe på sjunde våningen får jag en glad kram av skolkommunalrådet, innan jag hittar min grupp i ett annat rum. Vi är i början på något nytt och det märks i de aktivas entusiasm, vi hoppas det håller i sig. Partiet har flyttat in i Malmös maktcentra. Det är större än ni fattar. Det är ett paradigmskifte och ett jälva stort ansvar.
Jag har passerkort till stadshuset. Och till barrikaderna. Jag ämnar befinna mig på bägge ställen. Yrkesmässigt går jag i stå. Det händer inget och jag stängs ute från intressanta sidogrejer. Utepedagogiken borde i sig vara en barrikad för hälsa, ekologi och jämställdhet, men det drunknar i kvantitetskrav. Men jag ska inte gråta eller älta. Tvärom ska jag finnas där för andra som behöver mig. Mentor, vän, älskare. Och varför finns det inget bra svenskt ord som motsvarar danskans kæreste?
Bok: "Malmös elektriska spårväg 100 år" - Anders Forsberg/PG Andersson
2 kommentarer:
Ursäkta en novis, men funkar inte "käresta"?
Låter det inte lite fånigt? Hm, ska testa.
Skicka en kommentar