Längtar efter lugn.

Var och varannan minut sitter det en jävul på min axel och säger att jag inte duger som jag är. Jag kan halvt förgås av självömkan, när jag låter andra bestämma min dagordning. Åh, det är en evig kamp, tycks det. Men när exet kommer för att hämta barnen lyckas jag åtminstone hålla mig lugn och stilla trots felsökning och tjuvnyp. Jag längtar efter ett lugn. Läser att HBT-aktivister lobbat för och lyckats få riksdagsledamöter att motionera om att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Herrejösses, vilken cirkus det skulle kunna bli. Vilka konflikter och tvister. Hoppas inte riksdagen gör något ogenomtänkt där. Kd klagar förresten över att dom är dom enda som går emot könsneutral äktenskapslagstiftning.
Men varför måste vi ha äktenskapslagar alls?
Kan inte var och en få sluta vilka avtal dom vill på den fronten?
Kd-snacket visar dessutom att kampen mot homofobi i stort sett är vunnen.
Förutom knäppa pingstpastorer och en och annan skinnskalle (ja och så kd lite lamt), verkar ingen bry sig längre om vem som har sex och lever ihop med vem .
Gott så.
Då kan vi fokusera på kön, klass och etnicitet, för där lever och frodas roller och förtryck.
Men just nu vill jag ha det lugnt.
En vecka utan bråk med chefen, exet eller någon annan skulle sitta fint.

Älskar redan att sitta i tekniska nämnden.

Det blir gatukontorsparaplyet i morgon när jag ska ut i regnet.

Och GAIS-mössan.