31 mars 2006

Förändras

I porten satt en lapp från "Värnhems vänner", som tydligen vill "bevara områdets unika karaktär". Snälla ni, tänk lite. Stan har väl alltid förändrats och så jävla unik karaktär har väl inte området. Vi bor på Värnhem, inte på skansen. Och menar dom det planerade upplevelsecentrat, så säger jag välkommen tikll kul och arbetstillfällen.

Dottern i två-treårsåldern är rent otrolig lik mellansonen som han ser ut nu, säger fd hustrun och jag fascineras över genitikens alla irrvägar. Blir sjukt stolt över att barnen liknar varandra och mig. Blod kan vara tjockare än vatten. Tyvärr, får man väl säga.

Prcis som jag skrev tidigare kommer jag att söka mig vidare i livet jobbmåssigt. Jag kan politik, pedagogik och vet att uttrycka mig i tal och skrift. Tips, nån?


Musik: "Photograph" - Nickelback

29 mars 2006

Följer med spänning en diskussion om svartsjuka på ett forum. Skrev väl att jag inte är särskilt svartsjukt lagd. Sant, men helt oberörd är man väl inte. Och så var det med de flesta på forumet, så diskussionen gled över på hur man visar att man älskar och bryr sig.
Jag har alltid tänkt, softa, för det finns all tid i världen.
Men tänk om det inte finns det, då.
Man kan ju gå förlorade för varandra i morgon av den ena eller andra anledningen.
Så, hm, hur ska man tänka?
Ska man ta det lugnt och tänka att vi har all tid i världen, eller ska man passa på och göra allt så snart man kan?

Fråga inte mig.

Musik: "Crazy" - Patsy Cline

28 mars 2006

Det blev den här sången. Inte bara för texten, utan för hela inramningen. Det är släckt på scenen och den lille mannen med skinnpajen kommer in. Roy Bittan sitter redan vid sitt piano och så börjar det. Hela Scandinavium håller andan. Bättre än så här blir inte rocken. Och en stark och entimental text, precis som det ska vara.
Utlämnande, sa nån. Ja, kanske det. Rätt så kontrollerat i så fall. Det finns natuligtvis saker jag aldrig skulle skriva, exempelvis grodans riktiga namn, eller vad jag tycker att exet gjorde den eller den gången. Det jag varit ganska öppen med är känslorna kring min sjukdom och återtåget till verkligheten. Och min kärlek till grodan, förstås. Trodde från början att det skulle bli mer politik, men det blir vad det blir.
Och för vems skull skriver jag, då?
Å, bara för min egen. Att sen andra läser och lär känna mig litegrann är bara trevligt.

Musik: "When angels deserve to die" - System of a Down

27 mars 2006

Inte mycket att tillägga.


Truly Madly Deeply
I'll be your dream I'll be your wish,
I'll be your fantasy
I'll be your hope, I'll be your love
Be everything that you need
I'll love you more with every breath
Truly Madly Deeply Do
I will be strong, I will be faithful
Coz I'm counting on
A new beginning
A reason for living
A deeper meaning (yeah)
I want to stand with you on a mountain
I want to bathe with you in the sea
I wanna lay like this forever
Until the sky falls down on me
And when the stars are shining
Brightly in the velvet sky
I'll make a wish send it to heaven
Then make you want to cry
The tears of joy for all thePleasure in the certainty
That we're surrounded
By the comfort and protection of
The highest powers
In lonely hours
The tears devour you
I want to stand with you on a mountain
I want to bathe with you in the sea
I wanna lay like this forever
Until the sky falls down on me
Oh can you see it baby?
You don't have to close your eyes
Coz it's standing right before you
All that you need will surely come
I'll be your dream
I'll be your wish, I'll be your fantasy
I'll be your hope, I'll be your love
Be everything that you need
I'll love you more with every breath
Truly Madly Deeply Do
I want to stand with you on a mountain
I want to bathe with you in the sea
I wanna lay like this forever
Until the sky falls down on me

Så bara.
Var du vill,
när du vill,
hur du vill.
Vi har all tid i världen.
Min älskade groda.

Musik "Truly, madly, deeply - Savage Garden

Det står mellan en grupp av låtar enligt följande: "You´ll never walk alone", "Tomorrow is a long time", "Thunder road", "River deep mountain High". En bubblare är "I walk the line". Skulle ju kunna välja ett helt annat spår och ta nåt av Taube eller Dan Andersson, också. Det handlar ju om musik som kan kopplas till mig och det kräver en stark, gärna sentimental text.

Förra veckan gungade lite väl mycket, för att jag ska tycka att det var bra. Har nog identifierat källorna såpass att jag kan åtgärda det till en annan gång. Nästa vecka blir nog rätt bra.

Att gå på café med sin femåring spöar det mesta. Å, såna förnuftiga samtal och observationer man för och gör. Att leka kuragömma på gågatan är inte helt fel det heller.

Musik:"In my life" - Beatles

25 mars 2006

Men,

jag skulle ju sy ihop förra posten med att berätta att ikväll kommer "fyra bröllop och en begravning", som jag ju gillar TROTS Andi McDowell och trots den genuint kassa repliken i slutet. Gillar väl Hugh Grant, då, motvilligt. Okej, det är som det är.

Musik: "Chapel of love" - Darlene Love


Softish lördag

Softish lördag med födelsedagsmiddag för åttaåringen. "När får jag träffa grodan", frågar dottern. Sen säger hon att dom ska gifta sig redan nästa lördag. Nej, vi är inte välkomna. Hm. Det kommer att kännas lite märkligt, men dom gör som man ska göra: dom gör det på sitt sätt.
Skulle själv vilja gifta mig, you know. Men då skulle vi ha en fetfest, värsta sorten. Å, saknar min groda!

Musik: "Let´s get married" - Proclaimers
Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se.

Vet inte riktigt varför.

En enda låt & en vecka till allsvensk premiär.

Till jobbbfesten på torsdag ska alla välja en favoritlåt och sen ska vi ha en tävling där vi får para ihop låt med person. Men hur sjutton ska jag kunna plocka ut en enda låt? Det beror ju på sinnesstämning och funktion och tidpunkt och sällskap. Och det måste ju gå en tid innan en låt sätter sig som favorit. Alltså kan det inte bli någon nyare låt.
Får fundera. Ibland säger jag att den eller den låten är den bästa som gjorts, men tänker jag efter blir det svårt.
Kom gärna med tips!

En vecka till den allsvenska premiären.
Snacka om att våren är här.
På premiären får man alltid ta en varm tröja med sig, man köper inte öl i pausen, utan kaffe. Det är härligt, även om spelet inte alltid är det bästa.
Och i år är GAIS med för första gången sen år 2000.
Tänk, va!

Musik: "Du gröna, du svarta..." - Attentat

24 mars 2006

Inte längre halvtidssjuk.

Sista dagen som halvtidssjuk. Från och med måndag har jag den arbetstid som är den enda rätta, egentligen. Mitt tillfrisknande smyger sig på. Jag går inte längre hem och lägger mig och sover efter jobbet. De första veckorna gjorde jag det varje dag. Nu får jag tvinga mig och vila, tvinga mig att inte hämta barnen omedelbart eller sticka ut och springa. Att så mycket av mitt tillfrisknande direkt beror på min inställning både skrämmer och fascinerar mig. sajbersis berättade igår om en snubbe som inte blir frisk trots ett batteri av mediciner, läkare och kuratorer. Han vill inte bli frisk, det är hela saken. Att se sig i spegeln varje dag och inse att det bara finns en som kan och ska ta ansvar för mig, kan vara tröstlöst. Man vill ju så gärna ha nån att skylla på. Jag har gjort det själv, men utan grodan hade det varit svårare och framför allt tråkigare. Hon har en stor plats i mitt liv och hjärta.
Nu springer jag. Sen tar vi fredag.

Musik: "The air that I breathe" - Hollies

23 mars 2006

Sajbersis

Några nätter under sommarens allra ljusaste nätter satt vi klistrade vid våra datorer och pratade om livet, om resor om kärlek och utbytte erfarenheter av olika slag. Jag fick en sajbersis. Få människor vet så mycket om mig som hon, och jag vet en hel del om henne också. Den ljumma nattbrisen fyllde mitt rum, man hörde skrål från parken och kände kvardröjande grillos nerifrån gården. Småungarna snusade i sin säng och vi spelade Runrig och planerade en resa till Skottland.
Sen dess är det vi. Djup vänskap och förtroenden.
Aldrig kärlek, vi är sajbersiblings (and we don´t fancy incest),
aldrig irl (so far).
Sajbersis, du är så viktig för mig.
Du säger sanningar jag behöver höra och får sanningar tillbaka i din tur. Ibland är kontakten tät, ibland går det en tid.
Men vi finns alltid där för varandra.

Musik: "Hearts of olden glory" - Runrig

Kvällsmöte på jobbet.





Smockfullt i skolans aula. Alla anställda inom barn- och ungdomsverksamheten i området skall ha ett gemensamt möte. Först ska nya högsta skol och förskolechefen i området presentera sig. Hon börjar med att säga att barn och unga nuförtiden har det så svårt. "Oj" tänker jag, "det här blir inte bra." Sen drar hon två olika anektdoter från femtiotalet när hon själv gick i skolan och budskapet är inte helt lätt att begripa, men det verkar som om hon tycker att det var bättre förr. Ännu en lång anekdot följer om en resa till Bangladesh för tio år sedan. Okej...
Inte så lite name-dropping heller, så vi ska förstå hur beläst hon är.
Sen presenterar hon sin vision, som handlar om allas lika värde. Yeah, right. Vad annars? Allas olika värde?
Efter chefen kommer några högstadielärare och pratar om betyg och bedömning. Eleverna ska få välja om dom vill ha IG, G, VG eller MVG. "Kan alla välja det?", frågar jag, men får inget riktigt svar. Ska tipsa fjortisen om att han kanske kan välja MVG i alla ämnen.

Till sist presenteras individuella utvecklingsplaner för förskolan. Det ser ut som ett besiktningsprotokoll ungefär, där man ska kryssa i barnens kunskaper och färdigheter. Vi beordras att kalla det "arbetsmaterial", så att det inte ska falla under offentlighetsprincipen. Hm. "Varfifrån ska tiden till detta tas?", frågar nån. Inget riktigt svar där heller.
Grodan messar mitt under mötet om nåt som är viktigt för henne. Äntligen något glatt denna afton. Vi vet så mycket om varandra nu, har så bra kontakt trots avståndet. Längtar efter att få se henne igen.
Sällar hem med två kollegor på treans buss. Den kör en liten omväg. Vi snackar om ditt och datt. Hemma igen dricker jag kaffe, snackar en stund med fjortisen och ringer till grodan.
Musik: "Hur fan ser du ut?" - Wilmer X

22 mars 2006

Äntligen en ny dag!

Igår hade jag en skitdag. Men det repade sig framåt kvällen, särskilt efter att jag pratat med grodan, för hon gör mig alltid glad, är det inte konstigt? Nu är år två här, nyhetens behag är borta, jag har träffat nån som delvis gjort samma resa som jag och vi vet båda var vi är och lever realistiskt dag för dag. Man ska ju inte ta nån för givet hör jag, men det måste man väl ändå få till en del. Den man är tillsammans med måste man kunna räkna med, liksom. Älskar henne!

Ska ta revansch för springturen redan idag. Tammefan, saker ska åtgärdas med en gång.

Kommer att gå vidare jobbmässigt också. Så fort jag är uppe i heltid igen ser jag mig om efter nån ny utmaning.

Låg åtminstone i sängen ända tills klockan ringde. Och kaffet är hett och gott och jag ser solen stiga. Äntligen en ny dag!


Musik: "Äntligen en ny dag" - Nynningen

21 mars 2006

Inte ett ont ord

Inget elakt om exet, trots att sonen fyller år utan att vi får träffas ens en stund. Inte ett ord om Laila. Det är bara för sorgligt. Ska jag skriva nåt idag, så blir det om en strålande sol, en misslyckad löprunda, en lustig historia med födelsedagsbarnets väska i huvudrollen och att läkare kan vara lika svåra att tolka som nånsin oraklet i Delfi. Inte ett ord om att jag älskar min groda, inte ett enda. Då tycker ni bara att jag tjatar.



Musik: "21/3" - Dan Hylander

Bemärkelsedagen

Vi hade varit på Andys lekland med sönerna och en kompis till födelsedagsbarnet. Dagen kantades av meningslösa konflikter och tristess, trots att det var en bemärkelsedag. Jag satte mig vid datorn och exet satt inne i vardagsrummet. Så kom hon ut , ställde sig bakom mig och spydde ut ännu en våg av förebråelser. Jag vände mig om och sa, precis som jag gjort gånger förut att nu är det verkligen slut, men nu också med tillägget att det inte spelade någon roll hur opraktiskt det vareller hur mycket som behövde organiseras, för nu var det verkligen över. Hon gick in och satte sig i vardagsrummet och när jag var färdig vid datorn gjorde jag henne sällskap och så började vi diskutera praktiska frågor om vem som skulle bo kvar och vem som skulle flytta och sådär.

Så följde det en tid av lugn och samarbete och den 1/6 var jag därifrån för gott.

Det är sonens födelsedag, men också ettårsdagen för separationen med dom yngsta banens mor. Inga större känslor i den delen, faktiskt. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att året har gått fort. Påstår inte heller att det varit ett år i sorg och bedrövelse, trots sjukdomen, inte heller bara singeljubel, utan både uppgångar och nedgångar.
Som man kan förvänta sig att livet skall vara.
Det viktigaste är ändå att mitt liv är mitt ansvar helt och fullt och att jag är herre i mitt eget hus, so to speak. Att jag dessutom på sista tiden haft grodan vid min sida är som pricken över i. Vi tycks passa förfärligt bra ihop. Ser fram emot många nya dagar i den berg och dalbana som kallas livet.

Musik: "Life is a rollercoaster" - Ronan Keating

20 mars 2006

Känning av kloret

Har alltid känning av kloret från bassängen på kvällen. Men det är det värt. Älskar kaklet och den fejkade stranden. Vattenrutschbanan.
Efter att han tränat lite simning ville han bara sitta i bubbelpoolen och softa. Fast sen satte vågmaskinen igång och vi gick ner och lekte skeppsbrutna (i lagom tempererat vatten). I den gamla simhallsdelen är det saltvatten från sundet. Faktiskt. Härligt. I äventyrsbadet är det däremot sötvatten. I morgon fyller han åtta år och egentligen kan han simma redan. Behövs bara lite finputsning, sen är det klart. Att vara förälder är livets höjdpunkt. Av mig får han en egen dag på Tivoli i present.
Och en cd.


Musik: "To know him is to love him" - Emmylou Harris

Nu hoppas vi.

har pillat lite med bloggen. Snygg färg, va?
Nu hoppas vi att den funkar också.

Musik: "Kick out the jams" - MC5

Kärlek i ett blått hus

Okej, hade någon sagt för bara ett år sen att jag någon gång skulle spendera en lördagseftermiddag i ett blått hus i Floda, tittandes på sex and the city och dessutom tycka om det, så skulle jag tro att någon drev med mig. Men i lördags gjorde jag just det och jag njöt av varje sekund. I hennes fina blåa hus trivs jag och mår bra, sover gott på natten och vi pratar, njuter och gör allt det där som man gör när man är tillsammans, ihop och älskar varandra. Och jag fick träffa ormarna, så roligt, vilka underbara livfulla ungar. Men hur skulle dom kunna bli annorlunda, med den ljuva grodan som mamma?

Och vi gick en promenad hand i hand förbi brusande vatten och smältande snö i en härlig vårsol. Så enkelt och härligt.
När det drar förbi mörka moln, så lever vi med det, för det finns alltid yin i yang och yang i yin. Det är oundvilkligt.
Inget är fullkomligt.
Men hennes leende kommer väldigt nära.


Musik: "Smuk og dejlig" - Anne Linnet

16 mars 2006

Rastlös

Åh, så rastlös jag är. Sömnlös är jag också och trött. Allt detta samtidigt. Jag vill få saker gjorda, men också vila mig en stund. Vill orka mera, vara helt återställd nu och ha min kondis tillbaka nu. Men mest av allt vill jag vara med min groda. Nu.

Musik: "Best of you" - Foo Fighters

15 mars 2006

Långt från dödens gata

Igår kallades den dödens gata i en av tidningarna. Gatan där jag bodde i ett brunt åttavåningshus under några år mellan långa förhållande ett och långa förhållande två. som alla andra som bodde där var jag pank och som alla andra tog jag mig därifrån så fort jag hade råd. Redan på den tiden hände det saker. I lägenheten bredvid min bodde två heroinister som viggade pengar, snodde min post och erbjöd sina kroppar mot ersättning (får man förmoda). Inte långt från min adress låg Malmös första arabaffär där man kunde köpa märkliga tyska juicer och gammal choklad och möjligtvis andra varor om man kunde ett visst kodord. Det lokala centrat låg ytterligare en bit bort. Där fanns Konsum, ICA, post, bank, bageri, pizzeria, apotek och videobutik. Idag är apoteket, posten, banken och konsum borta. ICA har blivit Netto och ytterligare arabaffärer har öppnat. Marknaden har väl krympt respektive ökat, kan man tänkta. Min gamla gata kallas dödens gata, därför att det skett ett antal mord där under de senaste åren. I förrgår hittades en polsk man död i baksätet på en bil. I buskagen runt de fula husen ligger hundskit och skräp. Man ser inga vuxna ute, men gäng av barn. Ganska få med ljust hår, kan man säga. Tack gode gud att jag kunde skaffa mig redskap att ta mig därifrån och in i händelsernas centrum. Här är det blandat, livfullt och spännande. Som livet alltid borde vara.

Musik: "One way ticket to hell and back" - Darkness

Hon älskar mig

Hon älskar mig. Är inte det märkligt, so say. Att jag älskar henne är ju självklart och sant för mig, men att hon, mig, det är verkligen så fantastiskt. Det är både eros och agape. Både den kärleken som tar sig fysiska uttryck och den som är ömsesidig respekt och rent av beundran. Det kommer att komma sammanhang när vi måste sätta ner foten och säga att här står jag och vi står på olika ställen. För det gör man. Det kommer att komma tillfällen när vi bråkar som fan. Det ser jag nästan fram emot. Det är trygghet attt kunna göra det och veta att det inte på en fläck hotar förhållandet. Hon bor där och jag här. Ja, det är så vi har det. Vi får ta den tid vi får. Det fixar sig på nåt sätt i slutändan. Vi har tid. Så bara.

Musik: "Time of your life" - Green Day

14 mars 2006

Jämställda män våldtar inte.

Det sprids en skröna på nätet med blixtens hastighet om att våldtäktsmän drogar sina offer med steriliseringsmedel för hästar i kombination med rohypnol. Tanken är väl att man ska varna sina döttrar och systrar för att gå på krogen, kan man tro. Som vanligt läggs fokuset på offren och på oss som har döttrar. Om vi nu ska varna våra döttrar för något, så är det ojämställda män. Varning för män som tycker män ska göra si och kvinnor så. Varning för män som inte tar föräldraledigt och som tycker att sex är nåt män har rätt till och kvinnor ska stå till tjänst med. Det är dom som våldtar. Det är inte osannolikt att dom dessutom tycker att invandrare inte ska få komma in på krogen eller att att det är rätt att spöa upp sin kärring då och då. Det handlar om värderingar. Och dom lär vi lämpligtvis våra söner. Dels för att dom inte ska våldta, men också för att dom ska stå för något annat och bättre. För på varje våldtäktsman går det säkert hundra snubbar som tycker att offret får skylla sig själv. Min roll som pojkpappa är alltså viktare än min roll som far till en dotter, när det gäller att förhindra våldtäkter. För jämställda män våldtar inte. Musik: "I walk the line" - Johnny Cash

13 mars 2006

Tar ansvar

Skulle ut och springa idag. Motigt som fan att ta på sig lämpliga kläder och skor och ge sig av. Och väl ute kände jag bara allt för väl hur min kondis säckat ihop under januari och februari. Och idag är det två månader till Göteborgsvarvet, märkligt men sant. Jag har ett tydligt mål som jag ska nå och nu krävs det en del av mig. Jag fixar det jag vet det. Fysisk träning är lika mycket mental träning. man blir starkare och snyggare och man vet om det. Man identifierar sig som en av dom som tränar. Man lyser upp och vet att man klarar saker.
Efterhand gick löpningen allt bättre. Löprundor är också utmärkta tillfällen att utvärdera och filosofera. I takt med att löpningen gick bättre blev också jag på bättre humör och tänkte på att ta ansvar för sig själv, sin kropp och sitt liv. Besinnade hur stort det faktiskt var att ta sig ur mitt kassa förhållande för snart ett år sen och hur rätt det var att bromsa och byta spår när jag i höstas såg att jag hamnat i en relation med fel person och av fel skäl. I bägge fallen hade förnekelsens sår smärtat värre än sanningen. Ta ansvar för sig själv, visst, men man är ingen ö i havet heller. Folk runt omkring måste må bra också. Tycker nog att jag tar hyfsat ansvar. Är fortfarande lite för trött för att orka allt jag vill, men det kommer såsmåningom. Med våren och snabbare löpning.

Löpsedlarna skrek om snowboardstjärna som dött, men inne på netto sålde man snowboardväskor till extrapris. Kan inte vara nån större marknad för det här. Grodan och jag talar i telefon eller på msn nästan alltid, men ändå för sällan, känns det. Hon kommer på fredag. Längtar som fan. Skall vara rädd om vår relation. Den känns så viktig, så speciell.
Hon är varm och klok. Och min. Tänka sig!


Musik: "Born to run" - Bruce Springsteen

12 mars 2006

blåsten

Har köpt färdigrullade köttbullar. Så mycket för allt det fina jag skrev för två bloggar sedan. Idag kommer dottern och hennes underbare fästman hit och tanken var att vi skulle ha picknick i parken. Men blåser det som igår, så får vi väl ha picknick på golvet som hade när hon var liten. För igår blåste det iskallt. Solen sken så det räckte och när det var lä var det ljuvligt. Vi tittade på tyska örlogsfartyg och fikade på bagericaféet på Lilla Torg. I gränden mötte vi exet och hennes nye. Vi skämtade skrattade och jag och John pratade fotboll. Tänk så bra det kan bli till slut. Och lillebror fick sitt gevär. Och mellanbror fick en glitterpenna. Tänkte ladda upp en bild, men fattar inte riktigt hur jag ska göra. Saknar min groda. Träffar henne ungefär lika mycket (lite) som många farsor träffar sina barn. Perspektiv, det.

11 mars 2006

Lillebrors gevär.

Lillebror får ett leksaksgevär. Det hade jag aldrig köpt för 20 år sedan. Kanske är det fortfarande fel. Men mina heliga principer är inte längre lika heliga. I varje fall inte de symboliska, även om symboler för all del kan vara viktiga. Som med kläder och sådär. Förr skulle jag aldrig anpassa mig, utan följde min egen stil, tyckte jag. Ville man ha mig fick man ta mig som jag var. Nu skiter jag i det, det är helt enkelt inte viktigt. Finns det en dresscode så följer jag den. Bilden av mig har ändå varit att jag hållt aldeles för hårt på mina åsikter och principer, trots att jag i mitt förra förhållande nog anpassade mig lite för mycket. Det är inte entydigt.
Någon skrev för en tid sen om mig att jag vänder kappan efter vinden och efter en incident i politiken anklagades jag för att vara för kompromissvillig. Man kan alltså se mig både som fyrkantig principryttare och vindflöjel. Det är märkligt.
Skulle själv vilja tro att jag har en god balans mellan flexibilitet och principfasthet. Men jag vet inte.

Musik: "Get up, stand up" - Bob Marley & the Wailers

10 mars 2006

Dagishatarna har ingen sak

Aftonbladet intervjuade föräldrar om vad dom tyckte om att "experterna" kommit fram till att dagis var dåligt för små barn. Nja, det tror vi inte på, sa folk på gatan eller var dom nu befann sig. Tur det, för "experterna" man lyckats skaka fram var en engelsk barnpsykolog och Anna Wahlgren, vars samlade CV består av egna avlade barn och ett antal böcker. Knappast så värst vetenskapligt, skulle jag säga. Aftonbladet är en skittidning, men dom har resurser, så om det verkligen fanns en saklig grund för anti-dagis, så skulle man hitta det. Men det finns inte. Särskilt det där med nån slags treårsgräns lever och frodas i folkdjupet. Men det är alltså helt gripet ur luften.
Senare småbarnsforskning visar tvärtemot att att dagis är bra även för väldigt små barn. Om man ändå vill vara hemma med sina barn och har råd med det, så varsegod. Softa med ungarna. Det är helt rätt om man känner för det. Lev ditt liv som du önskar. Men dagishatarna har ingen sak. Så är det bara.

Musik: "Maria, många mil och år från här" - John Holm

09 mars 2006

Lagar mat själv.

"Allvarligt talat. Om man inte ens hinner smula fetaosten själv hemma är det kanske inte just färdigsmulad ost man behöver, utan ett liv med mer tid till matlagning. Sådär ungefär tre sekunder till skulle väl kunna räcka? Är inte färdigsmulad fetaost att gå lite väl långt i halv- och helfabrikatens värld? Jag är tacksam för att kycklingen är plockad och fisken filéad. Jag kan tom vara glad för strimlat kött i frysdisken, men smulad feta???"
Så skriver Maria på allt för föräldrar och jag bara nickar instämmande. Jag tycker om att skära högrevet i bitar, vill inte ha färdigskurna grytbitar. Eller färdigstrimlad bacon. Vill känna hantverket när jag lagar mat. Det handlar inte bara om tid utan om attityd. Mat ska man laga eller köpa färdig från nån restaurang. Ingen industrimat här. Ingen konserverad gröt.

Blogger är inte riktigt i form, eller så är det min dator. Tips, nån?

Musik: "Wish you were here" - Pink Floyd


Ibland hör jag tal om att det är tanken som räknas. men det kan inte stämma, det måste vara dina handlingar som räknas. man kan aldrig veta vad någon annan människa tänker, bara se det den säger och gör. Samma sak är det med snacket att man bara är som man är. Grodan och jag skämtar en del om det. Men sanningen är väl att det finns en kärna som är personlighet som nog inte förändras, men att det inte ursäktar beteenden. Man är sin personlighet, inte sina beteenden.
Så klok eller dryg är jag denna morgon.
Kaffet puttrar i köket. Sonen sover.
Undrar om jag vågar ringa eller om det är för tidigt?

Musik: "Truly, madly, deeply" - Savage garden

08 mars 2006

Just denna dan

0400: vaknar (tyvärr). Går upp och sätter mig vid datorn, skickar mail, bloggar och lyssnar på musik. När sydsvenskan kommer läser jag den.
0530: lägger mig igen. Somnar.
0730: klockan ringer. Duschar, gör i ordning frukost, väcker son som stapplar iväg till skolan till sist strax före åtta.
0810: godmorgonsamtal med grodan.
0830:promenerar iväg till jobbet (cykelnyckeln är fortfarande borta).
0900: Möter ett barn med far alldeles där parken börjar och sällar till vårt lilla hus i parken.
0915: Samling med sånger, rim och ramsor på temat bokstaven A.
1000: går till närmsta kulle och åker pulka med de sex största barnen.
1100: går och hämtar mat med två barn som får åka i kärran på ditvägen, men gå tillbaks.
1200: passar sovande småbarn och ringer min mamma, dottern och grodan i tur och ordning.
1300: slutar för dagen, går och fikar i personalrummet.
1330. tar femman in till Gustav Adolfs torg. Smsar med grodan och tittar efter en grön hoodie. Hittar ingen jag vill ha. Tittar på kostymer.
1500: läkarbesök, får förlängd halv sjukskrivning och resonerar om sömnsvårigheter, mediciner och sådär.
1600: kommer hem, bråkar med chefen i telefon och får energi till att städa småungarnas rum (vilket inte är så lätt). dammsuger, skurar golvet, even.
1700. gör spagetthi och köttfärssås till mig och sonen. Därefter fortsääter jag med småbarnsrummet. Viker tvätt och sen äter vi (pasta och sås, inte tvätten).
1915: pratar med min moder som undrar hur det gick hos doktorn. Berättar.
1930: ringer grodan som nattar barn, men som återkommer två minuter senare. Hon är bra från sin förkylning säger hon, men det låter inte så. Vi samtalar en stund. Vi mår bra av varandra.
2010: går iväg med sonen till Stortorget och biograf Spegeln
2100: filmen börjar. Vi tittar och äter Ahlgrens bilar. Filmen är mycket bra, men sorglig; det tycker sonen med (ingen homofobi, där).
2315: Sonen och jag går hem. Pratar om filmen och om holocaust.
2330: hemma. Sonen lägger sig och jag sätter mig här.

Musik: "A day in the life" - Beatles

Hennes dag..

Har inte skyddat henne mer än jag gör/gjort med killarna. Men ändå alltid varit medveten om att det är större sannolikhet att hon får skit av nån snubbe än killarna. Att hon antagligen i många sammanhang måste vara dubbelt så bra för att få hälften så mycket cred. Jag vet också att alla räknar med att hon är hemma med sina kommande barn nåt år eller så, medan killarna kan om dom vill och i så fall blir hjältar i alla läger. Jag vet att hon måste vara tuffare än killarna för att få samma sak. Visste också redan innan hon blev sjuk att sannolikheten för att hon skulle få psykiska problem var långt större än för killarna.
Därför är detta hennes dag..
Internationella kvinnodagen är Josephines dag.

Musik: "Brown eyed girl" - Van Morrison

06 mars 2006

Film

Hade inte bara trevligt i helgen, utan gjorde faktiskt lite nytta också. Såg en film "Så som i himmelen" på DVD. "Det var ju du som ville se den", skällde grodan på mig efteråt. Med all rätt. Hur kass kan en film vara?
Snälla alla ni som gett filmen fem plus och sju getingar och så, snälla säg att det är en satir! Det fanns ju inte en en riktig karaktär med i filmen; alla var ju stereotyper. Det var "jägarna", fast för kvinnor och med en feminist-light-touch. "Han slår sin fru", sa jag till grodan, när filmens bad guy för första gången muttrade nåt norrländskt och det gjorde han. Har för mig att han blev snäll på slutet, men jag minns inte så noga. Hade jag varit norrlänning hade jag startat ett uppror mot alla smått rasistiska skildringar av norrlänningar som känslomässiga krymplingar och/eller våldsmän. Jaja.
"Så som i himmelen" utnämner jag härmed till den mest hajpade svenska filmen son "Lust och fägring stor" En skitfilm det med, med undantag för Tomas von Brömssen, förstås.

Men sen såg vi mr & mrs Smith.
Brad och Angie, ni vet.
Inte helt fel.

Musik: filmmusiken ur "Local hero" med Mark Knopfler

Kraften i orden.

Fick ge Karolina en kram och en ursäkt. Menade ju inget illa. Men den tuffe debattören vaknade på medlemsmötet och slungade iväg en elakhet som visste var den träffade. Jag fascineras ibland över kraften i orden. Och hur folk känner sig personligen träffade av allmänt riktade yttranden i tal och skrift. Ju mer egocentrisk man är, destå mer känner man sig utpekad, förstås, men Karolina tillhör verkligen inte de egotrippades skara. Ändå small det till. Förmågan att spetsa till yttranden är ett tveeggat svärd. Som tur är kan jag få folk att skratta också.

Mitt immunförsvar har fått något att bita i efter en helg med en influensasjuk groda. Min dygnsrytm är lite hipp som happ dessutom, men nu när jag kommer igång med regelbunden träning igen skall jag väl bli trött nog, tänker jag. Mår förfärligt bra.

Semisingel. På sin höjd.


Musik: "River deep - Mountain high" Ike & Tina Turner

Nytt namn

Bloggen får ett nytt namn. Så värst mycket park är det ju inte i mina skriverier även om jag för all del spenderar en del tid där i jobbet. Det är mer av det gula tegelhuset och asfalt och sådär. Kärlek, politik , föräldraskap och vit choklad med nötter. Livet, typ.
Återkommer med nåt smart i morgon. Nu ropar sängen. Helgen har varit ljuvlig, så mycket vill jag i alla fall säga redan nu.

Musik: "Hur fan ser du ut?" - Wilmer X

03 mars 2006

Fredag, sådär.

För tredje dagen i följd ligger det ett vitt täcke på marken när jag försiktigt öppnar mina ögon på glänt och kikar ut. För andra dagen i följd uteblir tidningen och det gör inte mitt humör ett dugg bättre. Idag ska jag jobba och sedan ta bussen till min älskling. Till er som hade synpunkter och tyckte att jag är allt för ombytlig kan jag bara säga att det är ny månad; ni har redan fel. Och jävlar anamma vad vi ska visa att ni har fel under månader som följer. Men ni som är glada för vår skull - och ni är mnga fler - får varsin sajberkram.
Dottern och fästmannen har köpt vigselring. Det där med att dom först skulle ha ett hyreskontrakt skippade dom.
Trevlig helg everybody.

Och Carlshamre går till Fi. Hm, jag kunde nog inte röstat på fi innan heller, eftersom jag tror att det vore bortkastat (och därmed indirekt en röst på kd eller så). Men en som tror att autism orsakas av trippelvaccin går det inte att rösta på. Bara så enkelt.

Musik: "I do I do I do I do I do" - Abba

02 mars 2006

Far till fyra

Farsan Baloo bjöd in mig till "farsor som bloggar".
Ja, jag vet vad jag skrivit om pappabloggar, men jag ger det en chans. Kanske får jag anledning att ändra mig om det jag sagt.
Vore väl inte fel i så fall. Att bli mindre cynisk av avståndstagande är att växa som människa.
Nu är det ingen som förundras över att man är farsa.
Knappast heller någon jag möter som förväntar sig annat än att jag varit föräldraledig med ungarna.
Smarta farsor tar föräldraledigt, särskilt om dom skaffar barn med smarta kvinnor. Så är det bara.
Skönt det.
Nu är det väl antalet barn som går utanför normen.
På en blogg läste jag om hur stark två + två-normen fortfarande är i olika sammanhang. Alla familjerabatter bygger på sextiotalets familjenorm.
Men fyra barn, det har bara slarvpellar som inte har vett att skydda sig eller religiösa fanatiker eller så. Säger jag dessutom att jag inte stängt dörren helt till fler barn, så möts man av huvudskakningar.
Men några ska gå före och några ska hänga efter. Några nöjer sig med att följa andras normer och några hittar sina egna. Mitt liv är mitt ansvar. I varje ögonblick ska jag kunna se mig i spegeln och när jag lägger mig ner för att dö ska jag i alla fall minnas att jag valde själv. Nu vill jag leva, jobba, springa och kyssa min groda. Och ta hand om mina många barn.

Musik: "Ingen vill veta var du köpt din tröja" - Raymond & Maria

01 mars 2006

Längtan

Jag har alltid hatat när människor längtat till fredag.
Man ska leva varje dag har jag tyckt.
Har alltid sagt att det fattas för mycket i livet om man bara längtar till sen.
Då är det dags att skaffa ett nytt jobb, flytta till en ny stad eller skaffa sig ett...liv, har jag sagt.
Men så sitter man där själv.
Om det ändå vore fredag, tänker jag.
Om klockan ändå var 14.20 eller ännu hellre 17.30.
Det är inte dumt att längta till nåt.
Och längtar man till något sånt underbart som jag gör, så faller alla gamla resonemang som korthus.
Och då är det ju inte nån särskild dag det handlar om.
Eller plats.

Musik: "Jävla måndag" - Roffe Wikström