GAIS, depression och solidaritet.

Så ligger dom då där, ungarna.
En sover i min bäddsoffa och en ligger i överslafen i deras rum och bläddrar i Goal.
För en gångs skull är inte TV:n på.
Jag slåss med motstridiga känslor.
Å ena sina sitter jag för mycket vid datorn.
"Det kan leda till ett farligt beroende", läser jag i aftonbladet.
Å andra sidan vill jag sitta här.
Kampen mellan vill och borde är stark.
Läser en bok om GAIS historia under de senaste trettio åren.
Ingen munter historia.
Vanskötsel, myter och konspirationsteorier.
GAIS har befunnit sig i en depression med tillfälliga toppar, men mest dalar.
Och som alla vi som kan kalla oss depressiva, så florerar myterna.
Ett har dom gemensamt: "All skit i världen drabbar just mig/oss", vilket leder till handlingsförlamning, eftersom man tror att ens egna handlingar inte betyder så mycket och att det egna ansvaret därför väger lätt.
GAIS, jag och alla andra deppisar resonerar/de ungefär på samma sätt.
Men GAIS ligger på plus och det gör väl jag med, även om det känns bökigt idag.
Svängningarna är lite väl stora för att jag ska vara riktigt nöjd.
Hade ett förfärligt möte med chefen idag.
Hon hade därtill kallat in en person från personalavdelningen som var med.
Mitt försyndelse är att jag varit deprimerad - eller är - och att det påverkat mitt arbete.
Efterfrågade stöd och solidaritet, som alternativ till angiveri och kontroll
Som klubbkänsla, typ.

Bok: "Förbannade GAIS: Trettio år av underprestation 1976-2006" - Lindberg/Persson.