Och nu övertill nåt riktigt seriöst.
Svartsjuka.
Den sjuka som förgiftar relationer och förmörkar sinnet.
Trodde att jag var vaccinerad mot det, men nej, jag var visst inte det.
Den kom som en alien och satte sig i mitt sinne och sen var det fruktansvärt svårt att bli av med.
Jag var väl för högmodig, tänker jag.
Raljerade vitt och brett om att var och en får leva som ens samvete bjuder och att den som vill leva i en lögn lider mest av det själv.
Jag trodde att det inte kunde hända mig.
När misstankarna tog fart, så blev det som en nerförförsbacke som aldrig ville ta slut.
Hade jag inte lyckats bromsa, så hade det blivit katastrof.
Och lyckliga jag som såg igenom det, såg att hennes kärlek är på riktigt.
Att vara svartsjuk är att begränsa sin partners frihet.
För vad?
Det sorgliga är ju att om man går omkring och är en svartsjuk tråkmåns, så riskerar ju ens hjärnspöken att bli levande varelser, för vem fan orkar få sin frihet begränsad, orkar redovisa alla kontakter med det motsatta könet (om man är straight) och hela tiden tänka på vad man säger och skriver?
Ingen och det är inget nån har rätt att begära heller.
Har man anledning att vara svartsjuk på riktigt, blir man verkligen bedragen, så ska man ställa saken på sin spets, såklart. Det är egentligen rätt enkelt.
Fy vad jag hatade den delen av mig själv, dom där veckorna det varade.
Och tack gode gud att det är över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar