Hänger på grodans snack om pojkigt och flickigt. Svårt att inte gå vidare till manligt och kvinnligt också, så det blir väl lite både och då. En feministisk analys, som verkar sannolik, är att det manliga/pojkiga är norm och bättre i världens ögon. Därför blir det ett nedköp om en kille har klänning, men coolt med en tjej i superhjältetröja. Och så finns det inte så lite homofobi i sammanhanget, även om jag tror att det blivit bättre. I jobbet har jag upplevt sorglustiga episoder med pojkar som viljat vara Pippi och Askungen och kollegor och föräldrar som sett det som stora problem... vill ändå tro att det förändrats något, eller så är jag lyckligt lottad på mitt nuvarande arbete. Som förälder har jag aldrig brytt mig. Men så är jag ju långhårig och har ett kvinnoyrke också. Det spelar måhända in.
Att helt bortse från biologiska skillnader är förmodligen lika löjligt som att tro att det har all betydelse. Som straight man går jag igång på traditionella kvinnliga attribut och är gärna man när det kommer till att uppvakta och ge komplimanger och så (önskar jag vore mer händig också...). Men det är ju inte det saken gäller heller, utan rätten att få vara den individ man är, kille eller tjej, man eller kvinna.
Så, nåt.
2 kommentarer:
Precis! Individen ska gå först. Samhället ska till viss del anpassa sig efter individen och individen ska till viss del anpassa sig efter samhället. Men om givandet och tagandet får övervikt åt nått av hållen så uppstår problemen. Anarki åt ena hållet och polisstat åt andra.
Jag har inte heller något emot att ta initiativet i ett förhållande, men jag gillar en kvinna som inte är fast i den traditionella kvinnorollen och kan ta för sig.
Pojkar ska ha grönt och flickor ska ha gult. :)
ps. tack för besöket!
I coldn´t agree more. En balansgång är det. Och kvinnan är aldrig så sexig och...kvinnlig (?), som när hon visar att hon vill ta för sig.
Skicka en kommentar