Det är när man känner mest pappan i "Vi hade i alla fall tur med vädret", som man vet att man är vuxen, tänker jag när vi landrar framför filmen med choklad, chips och alko, som det anstår fredagsvuxna. Mannen är klantig och gör fel, men jag är rädd för att det i hög grad kunde varit jag. Eller ännu mer min farsa.

Vuxet är väl också att se att dom egna föräldrarna varken var perfekta eller kassa, utan rätt vanliga människor som gjorde typ så gott dom kunde, Mer är väl inte att begära av nån.

Och när vi ändå kommer in på det ämnet, så finner jag inte några bra ord för farsor som bara skippar sina ungar för...ingenting eller sig själva eller nåt. Där är det nolltolerans.
Så jävla perfekt behöver man så klart inte vara.
Jag skäms inte för att jag tycker att en semestervecka utan barnen är helt okej eller rent av njutbart. Balans, liksom. Jag älskar mina ungar, men måste inte ha dom runt mig jämt, men skulle krevera fullständigt om jag inte såg dom alls eller väldigt sällan.

Känns som en vuxen inställning.
Fan, vad bra jag är.

Vuxen som fan.