Det slår emot mig som en kall vindpust mitt i den underbara sommaren; Bosse är död.
Jag har skrivit om honom förut, mannen som redan hårt drabbad av olyckor och sorg fick cancer, botades och sen fick cancer igen.
Nu är han död och borta och vi kommer aldrig mer att räcka varandra näven efter en intressant diskussion eller så.
Det är förjävla sorgligt att tänka på.
När nån man känner dör väcks förstås egna tankar om döden.
Jag som tidigare plågats av dödsångest, men kommit bort från det, kan bara säga ett stort: vetefan! som svar på frågan om hur det kommer att vara eller kännas.
Och varför är ett ord jag försöker att förtränga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar