Navelsträngen slets inte av i ett enda ryck, utan gnagdes mera av efterhand. Minns i januari, när jag satt och drack kaffe med henne på Stockholm C. Jag hade varit på möte på riksdagen och var på väg till ett stort äventyr i Dalarna. Och där satt vi och pratade vuxna emellan; om böcker och om våra sjukdomar. Hon drack sin latte och jag mitt kolsvarta och jag fattade att hon var utflugen. Igår satt jag på hennes golv och drack kaffe och småpratade. Mitt huvud var fyllt av mycket annat, men jag satt ändå där och förundrades över att detta var min unges hem, hennes egna. En trevlig lägenhet i ett kasst område, precis som min första egna, numera bortsanerade bostad i Tynnered. Det var rent och snyggt, i taket hängde nåt som jag aldrig skulle hängt där, på väggarna sattMarilyn i all sin mytomspunna skönhet. Svärsonen skruvade ihop IKEA-bord i köket och det luktade färskt trä och en dåligt avkalkad bryggare. Småpojkarna tittade med stora ögon. Vi sa hejdå och gick.
Historiens vingslag, verkligen. Och navelsträngen ÄR av.
2 kommentarer:
:) ni får komma tillbaka när vi fott i ordning på riktigt. kram.
lol navelsträngen av? Aldrig... well ialla fall har inte jag blivit av med min å då har jag ändå sett (har kvar?) den hopskrumpnade biten i sin klämma.
Nåja som jag ser det så släpper vissa föräldar aldrig navelsträngen längre ur sikte än att de kan sträcka ut armeno handen ordentligt för att nå den igen. På GOTT o ont förståss. Själv hoppas jag på många långa år innan sonens "jag ska ALLTID bo här med er mamma.." byts till: "Åh titta vilken grym lägenhet.... jag har köpt den förresten å flyttar om 1 v."
:-)nä nu är klockan snart 4 igen... dax att krypa ned i sängen hos sonen o maken. Natti.
Skicka en kommentar