Kärlek istället för gud.

På plats på playan läser jag, äter glass och dricker kaffe. Framför mig sitter ett par med en liten tjej; jag vet vilka dom är, men det är komplicerat, fd vänner till en fd kärlek. Träffar Elisabeth frå bokcirkeln och hon är genuint glad över att se mig och att jag ska komma tillbaka. Jag som själv tycker att jag gett så lite i gruppen; ja, där ser man.

På sidan 41 i Owe Vikströms bok "Långsamhetens lov" hittar jag det.
Det blir en aha-upplevelse utöver det mesta:

"Just när alla förställningar om en överjordik värld tycks ha förlorat sin glans har drömmen om kärlek fått en aldrig tidigare skådad funktion. Samtidigt har dess bärförmåga sjunkit drastiskt.De stegrade förväntningarna på den jordiska kärleken mångfaldigar sannolikheten för misslyckande.Det utvecklar hos individen ett irrande sökande efter "den rätta partnern" som måste, bara måste, vänta runt hörnet. Men partnern orkar inte med denna idealiserade projektion, därav den aldrig sinande ömhetstörsten".
Där satt den som ett smäck.
Trots det högtidliga språket skjuter det in en pil djupt i mig.
Vi tror inte på gud, utan på kärleken.
Vi är kärleksheroinister (eller fundamentalister) och när partnern inte motsvarar det vi trodde på, funkar det illa.
Och man vill som partner inte utmålas som så jävla bra, för det är man inte.
"Man", du, jag, ingen.
Sen drar vi vidare mot nya misslyckanden.

Känner mig grymt träffad, som sagt.
Har sett det från bägge håll, kan jag lugnt säga.