Idag har det regnat och varit solsken om vartannat.
Däremellan har det varit mulet då och då.
Den här dagen liknar det här året.
Eller livet, kunde man säga.
Själva flyttdagen var en klang och jubelfest, det kunde man inte tro. Vädret var strålande och vänner och bekanta hjälpte till och till och med exet. Vi stånkade och bar och därefter åt vi pizza, vill jag minnas. Det var lite av sista natten med gänget. Jag gick med på alldeles för mycket i min iver att komma loss. Exet fick från början ett oproportioneligt stort ansvar och makt över barnen och därigenom, indirekt, mig.
Jag hade sett framför mig hur jag och exet skulle skratta, samarbeta och gå vidare med barnen i fokus.
Men jag misstog mig.
Nångång i slutet av juni drog exet in mig i ett hörn och väste att nu fick jag välja mellan att leva singelliv eller ha barnen.
Hon hade hört att jag träffat nån - något som jag varken sa bu eller bä om - och sen så var allt förändrat.
Ingen flexibilitet, direkta sabotage mot min och barnens tid tillsammans, ständiga telefonsamtal när barnen var här om stort och smått, kontroll, anklagelser och skitsnack.....och till sist "jag vill att barnen är hos dig så lite som möjligt".
Och jag som fortfarande kände skuld efter att ha tagit initiativ till separationen vek ner mig alldeles för mycket. Gav med mig, la mig, förudmjukades.
Och till sist - i november- kraschade jag.
Det fanns annat med i den kraschen, verkligen och en sak stod klart.
Ansvaret för mig är mitt eget.
Så nu lägger jag detta till handlingarna och går vidare.
År två står jag starkare än nånsin på egna ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar