Satt i parken och kollade på dom när dom lekte.
Mellansonen i kalsonger, fjortisen i tjock jacka och lillebror klädd enligt fars order (jeans och tröja). Det gungades, spelades fotboll och jagades pinnar och plastkassar.
Solen vräkte ner.
Syskonkärleken är inte alltid så lätt att begripa sig på.
Dom slåss, retas, leker och kramas om vartannat.
Gjorde vi likadant?
Ja, antagligen.
Och ljuvliga fjortisen tar ibland hand om sin avtändande farsa så ögonen nästan tåras och leker ibland med femåringen som om dom vore jämnåriga.
Det pendlar och kan nog vara rätt jobbigt för honom.
Pizzan i parken kunde varit ett alldeles ljuvligt ögoblick, men det skymdes tyvärr av onödigt tjafs. Syskonkärleken igen.
Sov en timme mitt på blanka eftermiddagen.
Skönt, välbehövligt. Snart, snart är giftet ute ur kroppen.
Aldrig mer, jag lär mig att leva med mig själv!
Jag duger.
Både åt mig själv och andra.
Värd att älska.
Å, sommar! Stanna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar