Farsan Baloo bjöd in mig till "farsor som bloggar".
Ja, jag vet vad jag skrivit om pappabloggar, men jag ger det en chans. Kanske får jag anledning att ändra mig om det jag sagt.
Vore väl inte fel i så fall. Att bli mindre cynisk av avståndstagande är att växa som människa.
Nu är det ingen som förundras över att man är farsa.
Knappast heller någon jag möter som förväntar sig annat än att jag varit föräldraledig med ungarna.
Smarta farsor tar föräldraledigt, särskilt om dom skaffar barn med smarta kvinnor. Så är det bara.
Skönt det.
Nu är det väl antalet barn som går utanför normen.
På en blogg läste jag om hur stark två + två-normen fortfarande är i olika sammanhang. Alla familjerabatter bygger på sextiotalets familjenorm.
Men fyra barn, det har bara slarvpellar som inte har vett att skydda sig eller religiösa fanatiker eller så. Säger jag dessutom att jag inte stängt dörren helt till fler barn, så möts man av huvudskakningar.
Men några ska gå före och några ska hänga efter. Några nöjer sig med att följa andras normer och några hittar sina egna. Mitt liv är mitt ansvar. I varje ögonblick ska jag kunna se mig i spegeln och när jag lägger mig ner för att dö ska jag i alla fall minnas att jag valde själv. Nu vill jag leva, jobba, springa och kyssa min groda. Och ta hand om mina många barn.
Musik: "Ingen vill veta var du köpt din tröja" - Raymond & Maria
4 kommentarer:
Visste du att det bara är cirka fyra procent av svenska familjer som har fyra barn eller fler? Jag blir alltid lika förvånad när någon säger "Oj, vad många barn du har" och vänder mig om för att se om det har kommit till några av misstag. Men frågan är berättigad rent statistiskt!
Hmm, det där var ju ingen fråga utan ett påstående. Men du förstod säkert vad jag menade ;-)
Ja, jag förstod vad du menade. Och kul att du tittade in, förresten.
Det där med antal barn har fluktuerat väldeliga över tiden. På trettiotalet var det ungefär som nu; få barn som man började skaffa sent. Då ansågs det som ett stort problem och så tillkom barnbidraget. Inför framtiden hoppas jag på en mångfald av familjebildningar som alla anses lika okej. Jag har en känsla av att vi fyrabarnsföräldrar blir fler..men det har jag förstås inga statistiska belägg för.
Att man har pappaskapet gemensamt behöver ju inte innebära att man delar samma värderingar. Det är väl snarare så att olika uppfattningar berikar.
Allt kan ju inte vara helylle, ibland behövs även cynisk realism!
Välkommen i alla fall :)
Skicka en kommentar