Bemärkelsedagen

Vi hade varit på Andys lekland med sönerna och en kompis till födelsedagsbarnet. Dagen kantades av meningslösa konflikter och tristess, trots att det var en bemärkelsedag. Jag satte mig vid datorn och exet satt inne i vardagsrummet. Så kom hon ut , ställde sig bakom mig och spydde ut ännu en våg av förebråelser. Jag vände mig om och sa, precis som jag gjort gånger förut att nu är det verkligen slut, men nu också med tillägget att det inte spelade någon roll hur opraktiskt det vareller hur mycket som behövde organiseras, för nu var det verkligen över. Hon gick in och satte sig i vardagsrummet och när jag var färdig vid datorn gjorde jag henne sällskap och så började vi diskutera praktiska frågor om vem som skulle bo kvar och vem som skulle flytta och sådär. Så följde det en tid av lugn och samarbete och den 1/6 var jag därifrån för gott. Det är sonens födelsedag, men också ettårsdagen för separationen med dom yngsta banens mor. Inga större känslor i den delen, faktiskt. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att året har gått fort. Påstår inte heller att det varit ett år i sorg och bedrövelse, trots sjukdomen, inte heller bara singeljubel, utan både uppgångar och nedgångar. Som man kan förvänta sig att livet skall vara. Det viktigaste är ändå att mitt liv är mitt ansvar helt och fullt och att jag är herre i mitt eget hus, so to speak. Att jag dessutom på sista tiden haft grodan vid min sida är som pricken över i. Vi tycks passa förfärligt bra ihop. Ser fram emot många nya dagar i den berg och dalbana som kallas livet. Musik: "Life is a rollercoaster" - Ronan Keating