31 oktober 2005

LA goodbye.

Landskrona välkomnade oss en härlig höstdag. Löven snurrade runt i stadsparken och trådbussarna gick tysta och stilla. En småstadssöndag som vanligt. Men stan hade besök av några tusen larmande, skrålande GAIS:are. Jag bjöd ungarna på hamburgare och stripes och sen åkte vi bussen ut till idrottsplatsen och gick in. Och det var riktigt knökfullt, men glatt och livligt. andromeda kom med sina ungar och så stod vi där tillsammans, sjöng, hejade och det var så oerhört spännande.

Idrotten är en sån positiv kraft. Det är spänning, rörelse, engagemang och kärlek. Både när man idrottar själv och när man njuter av andra.
Det är framåt tillsammans.

När matchen var slut jublade alla tillresta medan lanskroniterna gick med böjd nacke under tystnad. Vi sa hejdå till Landskrona och tog tåget hem. När jag kom hem efter att ha lämnat ungarna hos sin mamma satte jag mig och betalde in mina räkningar.

Stunder av lycka blir så snart vardag.

30 oktober 2005

En promenad genom stan

Vi promenerade genom stan, jag och småungarna.
Det är faktiskt en av min favoritsysselsättningar, att bara strosa runt och titta på människor och i affärer.
Mitt på Södra förstadsgatan stannade vi och åt korv och drack läsk.
Jag läste på nån debattsida på nätet att Sveriges ekonomi är så dålig.
Det märker man inte en lördag i Malmös centrum.
Däremot märker man att klyftorna ökat.
Det finnns både nya tiggare och nya GANT-butiker.
Bäst som vi gick där kom några hundra personer från SPI, som demonstrarade mot.....ja, vad var det...våldet, tror jag.
Det hade varit anmärkningsvärt om någon demonstrerat FÖR våldet, men nu var det som det var. Dom är kanske rädda på riktigt, SPI.
Jag känner några som är med där och kan i allla fall inte tro att det är pur spekulation. Klockan halv tre mötte vi våra kompisar på lekplatsen på Kungsgatan. En gammal hederlig picknick med termoskaffe och mackor. Och maryland cookies. Barnen lekte och vi pratade och allt mellan himmel och jord. Sen skildes vi åt och jag gick hem med ungarna och gjorde spagetti och köttfärssås, fast det var penne.
Sedan tvätt.

Idag väntar en tur till Landskrona.

Lycka

Lycklig är inget man hela tiden går omkring och är, men lyckan finns och infinner sig på de mest märkliga platser. Lycka kan till exempel vara när man står i tvättstugan en lördagskväll och pysslar med tvätten tillsammans med sin fyraåring.

29 oktober 2005

Strategi för november

  • Fortsätta att bringa ordning i lägenheten och bland papper, datum och åtaganden.

  • Påminna mig själv om att jag är en bra nog förälder.

  • Fortsätta att lägga lite mer band på mina känslor (särskilt om jag blir arg eller ledsen, glad gör ju ingenting)

28 oktober 2005

Att gå hemma en hel dag är att fem gånger få höra James Blunt sjunga "You´re beautiful, it´s true" på olika kanaler.
Fem gånger och då skall ni veta att jag även lyssnat på P1 en del och där spelas ju ingen musik alls.
Mest är jag i köket.
Det är där jag diskar, lagar mat och sitter och läser tidningen med kaffe i handen.
Jag gillar mitt kök.
Min köksinredning är i stort sett i original från 1935.
Fast kylen och spisen är förstås utbytt.
Och den fula strukturtapeten fanns nog inte då heller.
Jag har min mormors gamla köksbord och ovanför den har jag hängt foton, barnteckningar och Göteborgs trafikalmanacka.
Oktober månads bild är en spårvagn på linje nio på väg mot Saltholmen i samma månad 1975.
Det är en vacker höstbild.
I fönsterkarmen står radion och kaffebryggaren.
Utsikten är mot gatan, Ehrensvärdsgatan, min lilla pluttgata, mellan Kungsgatan och Drottninggatan. Om Drottninggatan skriver Marjaneh Bakhtiari i sin underbara bok "Kalla det vad fan du vill!"; familjen trodde att Drottninggatan var en trevlig adress, men det är en rätt obehaglig gata där bilarna kör för fort.
Kungsgatan, däremot är en lummig allé utan genomfartstrafik om man inte räknar cyklingen, som är oerhört intensiv morgon och kväll.
Mitt på Kungsgatan ligger en sexkantig kyrka och strax söder om den en härlig lekplats.
Nu är gatan en medelklassoas, men för trettio år sedan var det horstråket nummer ett.
Mitt torg är Värnhemstorget, ett stadstorg, busstorg som inte fjäskar för nån. Mataffärer, restauranger och en färgaffär. Videobutik och Burger King. Systemet.

Det är här mitt liv pågår, här gör jag mina val. Snart skall kycklingen i ugnen och fjortonåringen behöver aktiveras på något sätt. Småungarna ser på skattkammarplaneten.

Idag behöver inga viktiga ställningstaganden göras.

27 oktober 2005

Inga bilder, inget sex

Läser på löpsedlarna att svenska kvinnor skriver om sex på sina bloggar. det har då inte jag märkt. Dom flesta skriver klokt och kul om livet och sina, tankar, åsikter och känslor. Det gäller för övrigt både kvinnor och män.
Några publicerar mängder av bilder.

Det gör inte jag.

Jag vill snarare slå ett slag för ordet.

Tala med varandra, vuxna människor. Skriv!

Och mina tankar är far more intressanta för en bredare allmänhet än mitt sexliv.

Sjuåringen hostar. Blir det skola i morgon eller inte?

VAB och ny dammsugare

Sjuåringen är hängig och jag skulle ljuga om jag sa att jag gråter över att få vabba idag. Att vabba är att för en dag återgå till föäldraledighetens softish-tillvaro. Jo, jag vet att det sägs att vabbandet och sjukskrivningarna är grunden till att Sverige sägs ha en kass ekonomi, men dels tror jag inte helt på det och dels är det första gången sen i våras jag är hemma. Så, it ain´t me babe, Reinfeldt, it ain´t me your looking for.
Köpte en ny dammsugare, en billig för 595 spänn på hemköp. Nu säger alla att det är skit och att den kommer att paja efter fem minuter, men med min ekonomi var det den eller ingen alls, typ.
Nu leker ungarna med den gamla dammsugaren så att det blir lika skitigt efter dammsugningen som efter. Jaja.

Dags för fattiga riddare.

26 oktober 2005

Så började den sommaren

Jag cyklade dit och tänkte att nu måste jag det jag måste. Tar jag inte chansen så glider den för alltid ur mina händer. Och jag gjorde det. Jag som så ofta fegat förr. Och hon svarade ja. Hon gjorde det och från och med då visste jag att allt är möjligt och att det är jag själv som bestämmer hur mitt liv skall se ut framöver. Ingen att skylla på, ingen som räddar mig, det är mina egna egna beslut som gäller.
Det blev inte så mycket av den där historien, när hon tänkte efter ville hon nog ändå inte. Men en ljuvlig sommarkväll var det, brisen smekte hennes långa ljusa hår och jag visste att jag jag förmådde, att dvalan var över.

Sen reste jag och kom tillbaka några veckor senare. Och Liverpools och Celtics vackra sång hördes ur högtalarna, varvat med Green Day och Totta.

Det fanns något bättre; det finns oftast det. Nu är jag hemma.
Herr 14 beordrades att gå in i köket och diska, stackarn, han får allllllltid diska (kanske två gånger under hela hösten). Jag har fortfarande inte vågat gå ut för att titta hur där ser ut.
Vissa saker vill jag inte veta förrän jag måste.

Åååå, så fruktansvärt spännande det var på slutet. Och GAIS vann, men knappt. På söndag skall vi stå där på Landskrona IP och sjunga och heja. Tänk...tänk om dom går upp, så kul det skulle vara. I morgon är det sonen och Rörsjöstadens if. Vi har flyttat träningen inomhus nu. Inte för min skull, jag gillar hösten, men ungarna har börjat frysa. Så 18 ungar i skolans lilla bollhall, det blir som en blandning mellan ishockey och handboll. Så där lagom effektiv träning. Men kul har vi.

Har spelat in en skitbra skiva med låtar ur min samling. Skall ge den till nån.

25 oktober 2005

Julen närmar sig

Så var det tid att förbereda julen.

Kul, va?

Man skall förhandla med ex och släkt och på jobbet skall föräldrarna lämna in uppgifter om sin julledighet långt innan dom själva vet om dom kan få ledigt av sina arbetsgivare. Det känns lite snurrigt och man får passa sig så man inte är så trött när julen verkligen kommer att man inte orkar fira den.

Regnet tafsar lite lätt mot rutan och det känns verkligen inte som om tomten är på ingång. något större prylregn blir det inte. Ett år köpte vi böcker på antikvariat åt ungarna och skänkte sedan en större summa pengar för att flickor i Afghanistan skulle få gå i skola. En del säger nog att man gör sånt för att döva sitt dåliga samvete, men då får det väl vara så. Det gör ju nytta ändå.

Julmat vill jag ha och öl. Gott sällskap och gärna musik. Presenter kan jag däremot köpa till mig själv i april eller så.
Fick ett ryck och röjde lite här hemma. Ner med skit i källaren som bara stått här uppe sen jag flyttade in och papper, papper, papper, det blir såna oerhörda mängder bara på nån vecka eller så. Sorterade gamla handlingar och slängde. Jag går på inspiration, fast det egentligen är fel. Ett av höstens projekt är att strukturera mig bättre. Det andra är att delvis lägga band på mina känslor. Det är lite väl upp och ner kan jag tycka.

Cyklade till bibblan. Regnet föll ymnigt och löven yrde på fältet som ligger mittemot. Tänk i somras när jag låg där och läste och drack kaffe, den ljuvliga panka sommaren när det hände så mycket.

På torsdag skall jag köpa en ny dammsugare. En billig. Sonen sitter och spelar poker med sin kompis. Mörkret faller och det är dags att duka fram middag.

24 oktober 2005

Och...

..parkens ljus lyser klarare än på länge. Höstens framfart hjälper mig att se tydligt. Eller är det andromeda jag har att tacka för det. Kanske en kombination.

Nummer etthundra

Nu är jag där. Nu har jag skrivit hundra inlägg - posts - på min blogg. Jag började mitt i julihettan och det har förstås böljat upp och ner som hela mitt liv gör och alltid har gjort. Några andra bloggare som jag läst har lagt av eller skriver om att göra det. Man vill inte lämna ut sig själv och sina närmaste förstår jag. Jag lämnar ut mig själv. Klart jag skriver om andra, ungarna mest, men alltid ur min synvinkel och aldrig några detaljer. Dotterns problem är redan allmän egendom. Alla runt omkring oss vet. På gott och ont, säkert, men ändå.

Klart man skulle kunna gå in och dissa människor som man är i luven på. Någon finns ju. Men det är så trist. Och jag tycker inte om den jag blir när jag gör såna saker. Skvaller och skitsnack är kladdigt och smakar illa. Så nåt sånt blir det inte.

Potatis och purjolökssoppa puttrar i köket. Jag har slängt i några moröter också, så vi kan väl kalla den för PPM-soppa.
Sonen spanar på simsons och jag skall cykla och träna. Hösten kräver cykelljus, så det skall jag in och handla först. Tusentals sossar kommer till stan för att kongressa. Tänk om dom kunde besluta om en ännu generösare asylpolitik eller att slåss för vår alkoholpolitik eller så. Men, nej, så blir det nog inte. Inte heller kärnkraftsavveckling.

Känner mig väl till mods.

23 oktober 2005

Tycker synd om

Jag tycker synd om min vän som fått inbrott i sin bil. Det ska man. Å andra sidan började hon direkt attt ringa runt och fixa och arrangera det som behövs. Handling istället för självömkan. Det känns bra. Själv kan jag tycka lite synd om mig såhär när jag är lite ensam och trött. Oj, vad allting kan vara jobbigt då. Sen kollar jag igenom min almanacka och ser att det var väl inte så farligt. Strukturera, planera. Hinn med. I morgon är det en väldigt vanlig måndag på jobbet. Inga möten, ingenting sånt.

Skall debattera våld i skolan den 1 november. Det är min första debatt på jag vet inte hur länge. Jag får se hur det känns. Känner mig fortfarande lite kluven inför att engagera mig djupare i politiken igen.

Tänker sova nu, men först några rader i fortsättningen på "A star called Henry", vad den nu heter.

En liten tjej

På Kungshallens nedre plan var det fullsmockat med människor. En liten ljushårig tjej lekte och stojade. Och jag blev sorgsen och tårögd vid minnet av en annan liten tjej som för en hel del år sen nu lekte och var så glad och positiv att hela världen log när dom såg henne. Nej, det finns inga vaccin mot själens sjukdomar. Och jag har förstått att jag inte skall tro att det är mitt fel. Men att det glada barnet blev den sorgsna tonåringen betraktar jag som mitt livs stora misslyckande.

21 oktober 2005

Fredag

Det är varmare idag och stressigt som i går. Det är skönt att ha mycket att göra, men jag kan bli lite skärrad och tro att jag inte hinner med. Men det gör man ju oftast, bara man spaltar upp och tar en sak i taget. Sticker till Stockholm i eftermiddag. Hoppas det är varmt även där.
Idag var en sån där dag då jag var glad utan nån speciell anledning.
Det går ju lite upp och ner. Det kan ju bero på att jag lättade min börda något i går kväll genom att verkligen gå igenom min kalender och föra in och stryka över och under. Och idag, som sagt glädje. Arbete och glädje. Och träning med fotbollskillarna. Arton stycken är dom och jag är ensam ledare ett tag till. Arton sjuåringar som skall passa, skjuta, dribbla och på coachning, gärna lite personlig, under en timme. Det funkar ändå ganska bra.
Efter träningen gick väl solen lite i moln nån stund.
Att träffa sin egen unge under en timme, se honom komma och försvinna, vänjer man sig inte vid.
Att den kvinna jag levde med för inte så länge sen kan vara ute efter att såra mig och kringskära min tid med barnen är svårt att acceptera.
Vi borde gå vidare var och en för sig. Ingen av oss mår bättre av konflikt. Så jag passar ner och sväljer och hoppas att tiden kan läka sår. Jag har varit med om det förut, så jag vet att det kan gå.

Nu är det natt. Det är kallt i lägenheten och sängen kallar. Inte ett ljud hörs från gatan eller från Värnhemstorget eller så är jag så tillvänjd att jag inte märker det.

Madonnas nya.

I morgon är det återigen fredag.

19 oktober 2005

Vi satt och drack kaffe och pratade om skolan som kanske skall läggas ner och om vad som händer där. Nu är det inte bättre att sonens skola hängts ut i kvällsposten som en av de skolor där det begås många brott. Förklaringen till det är att man faktiskt bryr sig och anmäler.
Det känns tryggt att skicka sitt barn till en sån skola.
Det är också därför jag kan tänka mig att vara aktiv i föräldraföreningen och strida för att skolan skall finnas kvar.
Ja, jag är en aktiv förälder.
Trots att sonen inte är någon stjärna i skolan eller lite därför. Om det bara är dom framgångsrikaste barnens föräldrar som är aktiva, så blir det alldeles fel. Risken är att det krävs alltför hårda tag mot barn som redan ligger. Det skall vi inte ha. Tydlighet, visst, men humanism och en mjuk attityd.

Och i morgon skall sonen och jag gå på bio. Betygsvarningarna läggs åt sidan för ett slag.

Fotbollsspelaren

Förra torsdagen satt han tyst och lugnt på en stol mitt emot mig och läste bamse och ritade. I mer än fyra timmar. Ibland lyfte han blicken och lyssnade på vad ansvarkommitténs huvudsekreterare hade att säga eller vilka frågor vi hade att ställa. Flera av ledamöterna önskade att dom hade fått läsa Bamse istället för möteshandlingarna. Han är min andre son,mitt tredje barn och en kontrasternas person. För på planen är han en liten Claudio Gentile som hellre klipper benen på en anfallare än tar ett baklängesmål. Han kan vara envis och han tycker att han är sämst om han inte är bäst. Om han skal beskriva sina intressen så är det klättra och spela fotboll, trots att han som sagt kan sitta stilla i timmar.
När jag hämtar honom på fritids har han alltid så mycket att berätta. När han försvinner på söndagskvällen är tystnaden och saknaden total.

18 oktober 2005

Jag och vi.

Hela min barndom och långt senare var jag så himla speciell. Så oerhört ovanliga intressen, lite lillgammal sådär. Inget ont om mina föräldrar, ens barn är speciella för en, men jag är inte mer speciell än andra, för det är ingen. När jag sen blev mobbad rubbades hela min världs- och självbild. Från bäst till sämst, typ. Kanske var det därför jag sökte mig till kollektivistiska ideologier under några år, som en reaktion på att jag skulle vara så speciell. Jo, varje barn måste bli sett för den den är. Men, viktigare än att betona att alla är så speciella är nog ändå att påpeka att det är så oerhört mycket som förenar oss människor.
Det viktigaste vi kan lära barnen här på dagis (sitter på jobbet, har rast) är nog att umgås och samarbeta med andra (det hade jag personligen haft glädje av, kan jag lungt säga). Det är nog bara här dom kan lära sig det, hemma har man sällan så många syskon eller kompisar eller olika vuxna. Jag har diskuterat mycket på nätet med dagishatare, som alla tycks tro att barnen här går i takt till marschmusik, iklädda Mao-jackor. Dom skulle bara veta. Det är så mycket med individen, nu. Alla barn skall ha egna individuella utvecklingsplaner och portfolios med sina alster, ja visst, men, herregud, vi är ju människor tillsammans med andra människor mitt i universum och i ekosystemen. Glöm inte det!

För mycket individ gör att vi fortsätter att vara egocentriska, för mycket kollektiv gör att vi inte tar ansvar. Så tycker jag. Det gäller förstås även inom politiken för det jag tycker hemma, tycker jag förstås på jobbet och ute i stora världen.

17 oktober 2005

Läs den här kolumnen!

http://www.metro.se/site2005/metro/discuss/?entry_type=kolumn&entry_id=18310

...and if you love him you´ll forgive him

Tammy Wynette har redan fått så mycket skit för sin stora hit att inget förändras av att även jag spär på kritiken. Naturligtvis skall man inte förlåta vad som helst, man behöver inte vara någon Jesus eller så. Viktigare är väl i så fall att fundera ut vad man skall göra för att ändra en taskig situation eller vad man kan göra för att backa upp någon som behöver det.. "Jaha och vad har du tänkt att göra åt det", säger min guru Mats och får mig att förstå att man inte skall klaga på nåt om man inte är beredd att göra nåt själv. Grubbel läker inga sår, det kan bara handling göra. Ingen vet vad du tänker, bara vad du säger och vad du gör. Ja, herregud, det är mycket man skall leva upp till här i världen.
Klickar över till "teach your children well". Det är visst en countrydag idag. Skall väl hinna med Patsy Cline också, innan jag sticker.
Då måste det bli "Who´s sorry now...

Fram och tillbaka.

Åker fram och tillbaka till Hässleholm och får som tur är tillfälle att sitta en halvtimme på biblioteket mellan möte och tåget hem. Ni vet nog att jag egentligen inte är så värst förtjust i småstäder. Men i Hässleholm har man byggt ett stort fint bibliotek mitt i stan. Städer som bygger fina bibliotek är städer som satsar på välfärd. Däremot finns inte en enda livsmdelsbutik i centrum. Allt kan tydligen inte marknaden ordna.

Tillbaka i Malmö, i röran, i vimlet, i kaoset inser jag att det är såhär jag vill leva, där det händer saker hela tiden, där man kan handla mat fram till klockan 22.00. Det är tur att man får välja, tur att man är en av dom som får välja någorlunda fritt. Igår var jag ute i Bunkeflostrand. Där kan jag inte precis välja att bo, men det hade jag inte valt heller om jag kunde. Det såg ut som en miljö hämtad ur nån amrikansk TV-serie. Friliggande hus, smala gator, välskötta trädgårdar och dubbelcarportar med en stadsjeep och en mindre bil, kanske en skoda (hennes bil). Så välordnat trist.

På Värmhemstorget och på Södervärn vill myndigheterna nu ta bort vänthallarna för busspassagerarna, därför att det uppstått ordningsproblem i och med att hemlösa, utslagna människor går in där och sitter om det är dåligt väder. Det är så sorgligt hur olika människor värderas.

Nu!

Nu kan vem som helst kommentera mina inlägg, även läsare som inte finns registrerade på blogspot. Och gör gärna det, det gör mig väldigt glad.

16 oktober 2005

Inte för att det är kul.

Jag har diskuterat bensinskatt och vårdnadsbidrag på olika ställen på nätet under den sista tiden. Det verkar som om jag hamnar i luven eller i alla fall i diskussion med kd-sympatisörer, men så får det väl vara. Apropå det skall jag förresten idag se Jönköping södra spela fotboll.
Men om vi tar det här med bensinskatten så är det så att bilar släpper ut en massa avgaser och tar väldigt mycket plats. Om man då sänker bensinskatten, så leder det antagligen till att folk kör mer bil och dessa problem förvärras. Detta kan man inte bara skita i och säga att: ja, men på landsbygden blir det i alla fall billgare att leva om bensinpriserna sjunker. I glesbygden är ett stort hus billigare än en tvårummare i Malmö. Nog har folk pengar till bensin där. Och om de inte har det så kan man ju införa nåt slags lantisavdrag (under förutsättning att de inte kör in till stan med bilen!).

Lyssna här, allting kostar!

Vill vi minska klimatförändringarna så får vi se till att folk kör mindre bil och mindre bilar. Jag tror att sveda i plånboken funkar. Ni som inte tror det får gärna komma med andra förslag. Det är inte för att det är kul som jag vill ha höga bensinskatter. Det är för att ingen kommit på nåt bättre sätt att minska bilåkandet.

15 oktober 2005

Inte som alla andra

Hon är van att stå i centrum. Hennes tillstånd har varit allmän egendom under ett antal år nu och jag vet att jag sprider det till en ännu större krets nu, men så får det vara. Varför skall det betraktas somhemligt eller skamligt?
Det är så jävla svårt att se att den som är en del av en själv nästan, inte orkar, vill och vågar leva helt och fullt. Det är hårt att se att ens uppfostran och förhoppningar inte är värda ett skit när det kommer till kritan. Man har allt ansvar, men ändå kan man vara helt maktlös som förälder . Varje gång jag ser en leende liten tjej, minns jag hur det var och hur det kan bli. Om det är brister i fostran, separationer eller kassa gener eller bara otur kan ingen veta och ingen borde fundera på det heller. Nog har man lagt skuld på sig själv och på exet, nog har man rivit sitt hår i förtvivlan, men svaret blir ändå det samma: det är bara att se tiden an. Kanske blir det bättre sen.

Välkommen!

Jag läser och hör överallt att man inte skall skaffa sig något nytt förhållande på länge efter att man separerat. Man skall hitta sig själv, som det heter. Hitta sig själv? Är det nåt man gör bättre i ensamhet, tro. Som jag känner det så hittar man fler 0ch spännande nya sidor av sig själv i gott sällskap än i ensamhet. Kärlek är aldrig fel, jo det kan vara fel om man befinner sig i ett destruktivt förhållande, men vanligtvis...nej, det är bara bra. Tydligen är det så att män snabbare hittar kärleken efter en separation än kvinnor. Det beskrivs som tecken på att män klarar sig sämre i ensamhet. Kanske är det så, men varför skall man stå ut med ensamhet om man inte vill. Och det är inte fint att hålla på sig.

Så, välkommen!

14 oktober 2005

Mitt lighta svenska bröllop

Ikväll kommer filmen om det feta grekiska bröllopet på TV. Typisk kärlekskomedi med latinoinslag. Mitt eget bröllop var typ raka motsatsen och än idag fattar jag inte varför vi gifte oss. Vi var väl romantiska, typ, då. Vi tror inte på Gud, så det var fjärran från kyrkor, men däremot i rådhuset, demokratins högborg, där jag sen kom att sitta i fullmäktige i en massa år. Vi var glada, både jag och dåvarande hustrun och hade festen hemma i sextiotalslägenheten med släkt och några vänner. Vi åt fisk vill jag minnas och marängsviss och drack vin och konjak till kaffet. På natten gick vi på nattklubb och min syrra blev tillsammans med min best man, men det höll inte mer än två månader.
Den före detta hustrun bär fortfarande vårt gemensamma efternamn och numera kan vi le åt minnen när vi träffas och vi samarbetar väl ganska bra om våra gemensamma barn (av vilka en är alldeles vuxen).

Nu slåss vi igen

När jag går in i deras rum på morgonen och ser dom ligga där i våningssängen och hör deras snusningar så tänker jag igen "Herregud, är det sant är dom verkligen mina?" Efter så många år är det fortfarande lika fantastiskt att ha barn. Nu är ju inte alla ögonblick och dagar lika fantastiska, men de flesta är helt okej, som min än skulle sagt.. Igår slogs vi igen; jag och barnen. När vi slåss ligger vi i den stora sängen och brottas och killar varandra. Herr 14 satt vid datorn och suckade och stönade och ville att vi skulle vara tysta, men det var vi verkligen inte. Att slåss är härligt, men av någon anledning har vi inte gjort det sedan jag flyttade hit och dubbelsängen bytttes ut mot en bäddsoffa.
Men nu slåss vi alltså igen.

13 oktober 2005

Jag och partiet

För några månader sedan skrev jag texten "grön för att överleva" här på bloggen. Anledningen till att jag i grunden är en del av de gröna behöver jag inte repetera. Men jag undrar ändå om inte mina avvikelser är för stora för att jag skall vara med eller kandidera i nästa val.

Hör här:

1. Jag är för EU. En rätt så självklar uppfattning bland gröna i exempelvis Tyskland, men här betarktas man av vissa som kapitalets dräng om man tror på organiserat europeiskt samarbete.

2. Jag tror inte på alternativmedicin om det inte håller i vetenskapliga test.

3. Jag tror inte att 3G är så himla farligt.

4. Jag gillar fastighetsskatt och sänker hellre skatten på arbete. Det är bättre att jobba sig rik än att bli det av att bara äga.

5. Jag är emot vårdnadsbidrag och vill ha avgiftsfri förskola.

6.Jag kan (även) se nackdelar med friskolor.

Är detta för mycket för partiet, tro?

Läser i andra bloggar...

...att psykologer säger och andra bekräftar att bloggen lindrar eller rent av hjälper till att bota smärtor . Jag kan bara hålla med. Just det att det är offentligt (även om inte så många läser) gör också att jag tänker til lite mer än om jag bara skrev för en stängd byrålåda eller en dagbok med lås på. Vill passa på att tacka andra bloggare för inspiration och tips.

Jag hoppas på Dylan eller Kundera. men det blir säkert Adonis, som jag aldrig läst. Kanske Strindberg postumt, det vore också nåt.

Nu är det synd om Tiina Rosenberg, nu är hon utsatt för en kampanj, sägs det. Jag vet inte, men har man sagt att kvinnor som ligger med män är könsförrädare skall man nog granskas kritiskt.

12 oktober 2005

Måns tog livet av sig och skolverket hugger på Lerums kommun. Bra. Alla ungar runt om i landet som lider av förtryck och plågas av skammen att vara mobbad kan kanske känna att det finns några vuxna som håller på dom.
Det värsta med att vara mobbad var kanske inte huggen och slagen. Nej, det som gjorde så jävla ont var att många såg, men inte gjorde ett skit. Det var så skämmigt att vara ett offer, någon som man borde tycka synd om. Inget man berättade hemma precis.
Man vill ju helst vara cool och om inte det går, som alla andra i alla fall.

En ljuvlig eftermiddag på lekplatsen med småpojkarna. Vanliga dagar med barnen är det verkliga livet. Sjuåringen hade hört om någon som slog runt med gungan. Har inte alla hört det? Ingen verkar själva ha gjort det, dock. Men alla har som sagt hört om det.

En mamma på dagis berättade om våndan inför de lediga dagarna (barnet går bara på dagis tre dagar ena veckan och två dagar den andra). "Ja, vi skall i alla fall på biblioteket, så vi får något gjort i alla fall"
Jag försöker förklara hur jag ser det, att det är bra att bara vara med barnen. Man kan ju laga fläskpannkaka med sin fyraåring, till exempel. Det är både kul och gott.

11 oktober 2005

"Teach your children WELL", heter den till och med. Ännu värre det. Förresten står det fortfarande Guinness och väntar i kylen. Jag bara säger det.
Fjortonåringen återhämtar sig och jag har lagat en jätteladdning chili, som jag tänker frysa in i två eller tre delar. Idag firade jag med ett halvt glas vin till maten, eftersom det varit en helt okej dag. Det går ju lite upp och ner. I morgon skall jag på fackmöte. Det är snart dags för förhandlingar.

Har bestämt mig för vad min bok skall handla om. Nu gäller det bara att skapa en struktur och dela in i kapitel och så skriv, skriv, skriv. Blir det inget denna gång heller, så, nähä, då var jag väl inte redo än.

Ett träningsprogram för halvkassa motionslöpare som kan träna hårt ena veckan och nästan inte alls nästa, sökes.

Saknar småpojkarna som fan. Jag vet att man vänjer sig, men när?

Jag lyssnar på Crosby, Stills, Nash & Young, nej förresten Neil är inte med. "Teach your children". Jo, tack, jag gör mitt bästa.

10 oktober 2005

Just ikväll tycker jag lite synd om mig.
Bara att jag skriver så, gör förresten att det känns lite bättre.
Att en enda människas uttalanden kan skicka ner mig för räkning, är något jag måste lära mig att hantera.
Men det är bara det att jag är så innerligt trött på att slåss.
Jag skulle vilja ha lugn och samarbete.
Ironiskt att det blir så just den dan som jag satt i parken och tänkte att jag ändå har ett väldigt gott liv.
Inget tar så hårt som antydningar eller anklagelser om att jag skulle vara en dålig förälder, även om jag kan inse att problemet antagligen ligger hos den som fäller yttrandet.
Det ligger inte för mig att hela tiden tänka på vad jag säger, i fruktan för att jag skall få något hårt i skallen.
Jag vill kunna vara spontan i nästan alla sällskap.
Men, som sagt, det känns redan bättre.

Dricker kaffe, svart som Guinness. Men den irländska härliga drycken väntar på att en speciell person skall komma förbi. Det lär dock dröja.

En rätt så vanlig dag

Ska iväg på partimöte, men tittar in för att laga lite middag åt min sjuke 14-åring. Lyssnar på radion och blir irriterad över att riksdagsledamöterna skall få höjt arvode med 1800:-. 3,45% skall motsvara andra gruppers höjningar, säger man. Min egen yrkesgrupp får i genomsnitt 2% i år. Usch, jag brukar faktiskt inte kverulera över sånt. Det är så tråkigt. men nu reagerade jag som sagt.
Möte i partiet, ja.
Ibland får jag för mig att jag står för långt från huvudfåran i partiet för att vara mer aktiv. Närmre verkligheten vill jag gärna tycka, men det säger väl alla. Skall gå igenom det vid tillfälle. Inte nu dock, pastan kokar vilt och sonen suger på sina Läkerol kaktus.
Det är en rätt så vanlig dag

09 oktober 2005

parkens ljus?

Nu skall jag säga det. Jag stod på jobbet och diskuterade med en mamma om vår underbara miljö och ljuset som är så underbart, särskilt i oktober och i slutet på april, början av maj. "Jaha", sa hon "jag trodde att det var du som var parkens ljus". Så, så fick det bli, lite lagom självironiskt. Trodde nog att jag skulle skriva mer om jobb och om politik, men det verkar mest bli det lilla världen. Så borgeligt-individualistiskt, skulle några kanske sagt i början på sjuttiotalet.
So be it. Allt börjar ju ändå hemma hos dig själv i din egen boning, om du nu har någon.

Trots och frihet

Tänk att jag faktiskt trotsade höjdrädslan och gick hela vägen upp till toppen av Vor Frelsers kirke. Ja, man går alltså i en spiraltrappa på utsidan av tornet. Vinden ruskar om i ens hår och utsikten är magnifik, man ser hela stan, ändå upp till Dyrehaven i norr och ner till Kastrup i söder. I rätt sällskap kan man klara både det ena och andra.

Gick omkring på Christiania i flera timmar. Det kanske var sista gången, men Fristaden tycks ju ha mer än nio liv. CA tilltalar snarare min liberala än min vänsterådra. Friheten att leva lite utanför, lite som man vill, skapa sitt eget i alla bemärkelser. och, ja, jag ser även avigsidorna.Jag förespråkar inte droger.

Tycker Peter Eriksson gjorde helt rätt. Strider det mot lagar, så, okej, åtala honom. Det är det värt.

Öppet hus på sönernas skolor. Det är en sann fröjd att se och höra lärare behandla tonåringar med respekt. Det är ändå något visst att se förstaklassare jobba med siffror och bokstäver, allvarliga, med en lust att lära som man innerligt hoppas skall bestå.

Polisen skall ta krafttag mot stadens cyklister. Yeah, right. Bilarna blir fler och fler, liksom trafikoffren. Folk känner sig allmänt otrygga på stan på kvällen. Då satsar man på att jaga cyklister.

08 oktober 2005

Pretto

Sprang Kungsgatan fram och ojade mig över att jag kanske verkar beskäftig och inte så lite prettto i min blogg. Det var ju aldrig meningen.
Sen kom jag hem hit till röran och tänkte på allt jag skulle gjort under barnfria veckan, men struntat i.

Vill bara säga att jag har full respekt för människor som tror. Men jag får som sagt inte ihop det.

Nu kom jag ihåg at sätta datumet rätt.

07 oktober 2005

Därför är jag irreligiös

Under mitt långa förhållande nummer ett fick jag fysiska symptom som försvann helt nästan i samma stund jag lämnade. I långa förhållande nummer två var det samma sak. Spooky och kanske för somliga en signal från Gud eller gudarna. Men inte för mig. Jag tror på kroppen och på min egen förmåga.
Men all religion bygger på att nån annan bestämmer eller kan bestämma om den/det vill. Jag har alltså i religionen ingen ansvar. Det kan jag inte tro på. Det vore förödande.

Desutom är det det där med Afrika.
Vilken gud låter barn födas med HIV-smitta?

06 oktober 2005

Föräldralösa barn & omyndiga vuxna

Några av sju-åttaåringarna som är med i klubben är lite väl kaxiga, tycker jag. Inte precis dom jag tränar, men andra. Det är samma ungar som man skulle kunna tro är föräldralösa. I alla fall ser inte jag röken av några föräldrar. Det kan ju vara så att föräldrarna är rullstolsbundna eller nåt liknande, men den sorgliga sanningen är nog att dom inte bryr sig. Kanske är några av dom så där inlärt hjälplösa som en del är, kanske tycker man synd om sig själv, kanske har man sjunkit ner framför TV.n för gott. Alla dess ursäkter är kassa. Även om du är pank och har tråkigt, så kan du kolla upp vad dina ungar gör och engagera dig. Det är gratis.

På föräldramötet hos fyraåringen går chefen först igenom alla blanketter man skall fylla i och garantera attman inte överutnyttjar förskolan. Sedan pratar man om att barnen får hål i tänderna av godis och vi får ett papper om vikten att sätta gränser. Mer myndiga än så är vi inte i deras ögon än att vi får reda på allt vi skall göra.

Om samhället istället säger att vi förväntar oss att du sköter dig som förälder och att du tar reda på det du behöver så kanske vi gör det.
Och lite till. kanske fattar några fler också att det är bra att kollla vad ens ungar gör på kvällen. Och följer med dom till träningen, i alla fall nån gång.

På vägen hem stannar jag till vid netto. Lösgodiset kostar bara 2:95 och då är det ändå karamellpojkarna. Inte malaco, men ändå!

Är fortfarande förbannad för att Vita huset går klockan 19.00.
Köpte mig en pizza på hemvägen. Denna månaden har jag lite mer eller skall vi säga lite mindre lite pengar än förra, så jag unnar mig lyxen att inte mikra de infrusna resterna av pastarätten som jag och ungarna åt i torsdags. Pizza, alltså. Kebab- med blandad sås. På intensivspinningen spelade ledaren bara teknomusik. Blipbloppandet i öronen underlättar inte precis cyklandet. Men på slutet vid nedvarvningen spelade han i alla fall Di Leva. Tur det, så man fick känna livsandarna återvända. Äsch, så farligt var det inte.

Kalendern börjar fyllas, hösten är verkligen här. Föräldramöte i morgon på fyrans dagis och på tisdag i herr 14:s skola. Hoppas det blir bra möten med annat än sånt som man kan läsa själv på papper eller på en skärm . Och att kaffet inte är för svagt, det är nästan lika viktigt.

05 oktober 2005

Ansvar för mina handlingar

Inte vet jag om kungen har ett förhållande med Anna Lindmarker eller inte. Det intresserar mig inte heller. Men om det nu är så, så får han väl stå för det. Jag försöker lära mina barn att ta ansvar för sina handlingar och jobbar själv med att inte skylla ifrån mig eller på omständigheter eller så.
Om jag inte har ansvar för det jag gör som verkar fel i andras ögon så har jag väl inte heller ansvar för det som verkar bra. Då är väl det också bara omständigheter och sånt.

Det personliga ansvaret är en grundbult i mitt engagemang, politiskt och på jobbet. Jag måste stå för den jag är och det jag gör. Respektera andra och mig själv och som sagt ta ansvar för mina handlingar. Att sen inte mina misstag kommer i tidningen så ofta spelar ingen roll. Jag kan ju i alla fall vara kung över mitt eget liv.

04 oktober 2005

Duktig

Röjde äntligen på småungarnas rum. Man vill ju gärna vara lite duktig inför sig själv och andra. Annars får jag acceptera att röra omkring mig är en del av min personlighet. jag blir ingen ordningsmänniska, aldrig.
Allt kan man ju inte vara bra på. Däremot måste man ju hålla nånslags minimistandrard av ordning ch reda här hemma.

Tänker se "das Untergang" idag istället. Igår orkade jag bara 20 minuter, men filmen verkade bra. Hitler verkade så...vanlig. Konstigt nog. Diktatorer är nog inte såna monster som dom framställs som. Tyvärr finns det alltid nyanser och olika sidor hos människor, även de grymmaste är inte alltid grymma. Men som sagt, det var efter 20 minuter.

Junilistan; fattar nån varför?

Jag spyr på ineffektiva möten. Först kommer man inte i tid, sen ska man hämta kaffe, sen diskuterar man samma fråga i en halvtimma med samma låsta positioner från början till slutet. Till sist bestämmer man om ett möte till i samma ärende om tre veckor. Allt på skattebetalarnas bekostnad. Så går det inte till i West wing. Där går det undan. Men 19.00 på torsdagar i 24:an, det är inte seriöst. Min älsklingssserie skall gå på måndagskvällar. Basta!

Undrar när six feet under börjar igen.

Kocken var rädd för att få Turkiet med i EU och vaktmästaren höll med. Dom säger att det kommer att kosta så mycket. Stålar, alltså, inte nåt om mänskliga rättigheter eller så. Sorry, men jag håller inte med. Samarbete är i stort sett alltid bra. Gärna Turkiet med i EU, alltså. Och bort med jordbrukspolitiken, lägg bara ner den.

Är kaffesugen, men skall diska först. Inga ungar i huset, jo i huset, men inte hos mig.

03 oktober 2005

Nu är jag trött, men skall ändå ta mig ut och springa .
Det är en underbar höstdag. Jag sa till kollegan när vi var på väg ut i parken: "tänk att någon betalar dig för att vara här på dagarna". Nu är vi ju inte bara där ute för vårt välbefinnandes skull. Det är bara en bonus. Vi gör nytta också. Våra ungar blir friskare och starkare än vad dom skulle blivit annars. Modigare och mer natur- och miljömedvetna.
Jag vill tro att våra tjejer inte kommer att ta lika mycket skit från killar när dom är 14 som dom kanske skulle gjort annars.

Men säker kan man inte vara. Och så finns det ju ett helt jävla samhälle där ute. Om dom bara får glada minnen från en bardom med parkens ljus och dofter så kan det vara bra nog.

Min vän skall få en present av mig när vi ses nästa gång. Men ikväll vill jag vara ensam och äta knäckebröd med västerbottensost på. Och dricka kaffe och kolla på TV.

02 oktober 2005

Fastbunden vid datorn.

Jag kommer inte loss. Bokstavligen. Sjuåringen har bundit fast mig vid datorn med en sytråd. Kanske kan jag ända lyckas sega mig här ifrån om jag riktigt ansträngde mig. Vet inte. 14-åringen kommer ut ur sitt rum utan att ha klätt på sig. Det är dags att plocka fram lunch. Jag tänker att jag nog hittar nåt i frysen. Klockan halv tre skall vi vara vid tekniska muséet. Vi cyklar dit; fyraåringen i barnsadeln och sjuåringen på sin egen. Tror knappast att herr 14 följer med. Vädret ser ut att vara helt ok, men inte mer. Pojkarna får ha sina fleecetröjor. Har läst ut den hungriga prinsessan och skall börja med en norsk bok som jag inte minns namnet på, men den handlar om en före detta kriminell som återvänder till sin hemby. Efter den är det dags för Kafkas "Slottet". Min vän läser da Vinci-koden. Det har inte jag gjort; jag är så skeptisk till böcker som är väldigt populära eller precis har varit det. Det är ett ganska barnsligt drag hos mig.

01 oktober 2005

Regnet det bara öser ner

Så här kan jag inte ha det. Vart jag går och vad jag än gör under mina barnperioder, så känns det som om jag har en skugga efter mig. Nån som kollar, nån som väntar på att få kritisera och kanske ta ifrån mig mina möjligheter att vara förälder till alla mina barn. Tänkte på det när jag gick till och från Jensens böfhus nu på eftermiddagen. Måtte inte vederbörande komma förbi nu, tänkte jag. Inte för att jag vet med mig att jag gjorde några fel. Det behövs inte. Den som vill finna fem fel, finner fem fel. Och jag som inte vill vara någon det tycks synd om, något offer. Alla rätt får jag aldrig, men kanske får jag leva mitt liv med barnen i fred med tiden.

14-åringens födelsedagsfirande blev en succé. Mina ungar är inte dom allra mest kuvat fostrade, så det händer rätt ofta att det blir skrik och tjafs. Men idag var allt lungt, vi konverserade och hade det trevligt och barnen fick äta tills det absolut inte fick plats mer mat eller glass i magen.

Regnet det bara öser ner.

Så dödstråkigt.

Idag har jag har läst en antal politiska bloggar. Så tråkiga de flesta av dom är. Varför tråkar dom ihjäl oss med siffror och långa, långa textsjok?
Synd också att man så vattentätt skiljer på det privata och det politiska. Värderingar, liv och politik hänger ihop, tycker jag. Det lilla här hemma och det stora långt där borta och uppe.

Men det finns undantag, leta!

Sonen finns en tavla med Abbey road-omslaget. hans bredd och variation i musiksmak fascinerar mig. Det är verkligen självständigt valt, Beatles och hiphop, Michael Jackson och Cornelis. Jag gillar det. Absolut.

Hur roligt är det förresten att skoja om statsministerns rondör?
Vilken människosyn har den som för fram det i en debatt?

Han vaknade först

Han vaknade först av dem och kom och la sig ute hos mig i bäddsoffan. Ja, när fler än två ungar är här, så är så jag sover. I en bäddsoffa i vardagsrummet. Han är den tankfulle sonen, känslomänniskan, tävlingsmänniskan som både kan klippa en anfallare rakt över benen och föra långa resoneman om allt stort och smått i världen. På våren blir hans hud brun, redan innan någon annan ens fått rosor på kinden. Lite närhet i väntan på att morgonbollibumpa börjar.

Snart måste jag veta om jag skall ställa upp i valet eller inte. Rätt politik och rätt attityd krävs. Och att någon nominerar mig, förstås. Ibland tycker jag att jag avviker för mycket från partiets linje. Inte bara EU-frågan, även om den är störst, utan också andra frågor som synen på arbete och jämställdhet.

Funderade också på det här med familjen. Några vill krossa kärnfamiljen och på samma sida står en del som är queer. Men vilket är problemet? De flesta väljer att leva i par med barn, andra vill inte eller kan inte av det ena eller andra skälet. Människor är olika. So what? Måste man krossa det man inte själv väljer, måste man bli ett omvänt kds för att vara radikal nog?
Nä, jag tror inte det.