30 september 2005

Fyra månader i lägenheten

Imorgon är det fyra månader sen jag flyttade här i lägenheten, i det stora huset mitt i stan. Då skall man väl utvärdera, eller? Utvädra höll jag på att skriva. Vädra ut är väl just det jag håller på med. Vädrar ut brandröken från när min GAIS-tröja fattade eld i början på augusti. Vädrar ut lukten av kvardröjande konflikter med exet. Vädrar ut mina dippar och min självömkan, som om det tillåts regera drar ner hela mig (men det kommer inte att ske, lovar).
Istället är fönstret vidöppet - bildligt - och på glänt - bokstavligt.
Murgrönan från väggen mot gården växer in i lägenheten. Här finns liv och rörelse. Barnen tittar på FCZ. Det är dags att ta upp tvätten.

29 september 2005

Ögon som mina

Hon är den enda av dom som liknar mig riktigt mycket. Hennes ögon är nästan exakt som mina. När jag inte träffat henne på ett tag, så är det som att yrvaket se sig i spegeln. Det beror förstås också litegrann på hur hennes hår för stunden gestaltar sig. Vad är det för fel på vår bajsbruna färg, brukar jag säga och då ler hon blont, lila eller kanske kolsvart. När vi inte träffas på länge är saknaden total och brutal, men när vi väl träffas kan vi ganska snabbt bli ovänner, tyvärr. Men det går alltid över. Hon har det inte alltid så lätt och hon gör det inte alltid så lätt för sig, fast hon ofta tror sig gå den lätta vägen. Hon är vuxen, men min unge, nu, då, alltid, så länge jag lever. Jag kommer alltid att hjälpa henne om jag tycker det behövs. Hon får tycka vad hon vill. Hon är min unge.

28 september 2005

Hämtar näst sist

En gång var det rent av så att jag trodde att sonens dagis hade stängt och sonen transporterats till nån socialjour eller så. Det var alldeles mörkt och koden funkade inte. Ringet exet som inte hade hämtat, nej då och på tredje samtalet till dagiset kom dom och öppnade. Inga sura miner alls. På slutet verkar dom ha det så oerhört mysigt där inne, med saga och mys och vuxna nästan för sig själva. Det är annars ett stort samtalsämne bland somliga; barns långa dagisvistelser. Skippa det. ungarna har det bra även om dom är näst sist på dagis. Väldigt bra. Sen går man hem och steker fiskpinnar.

Tänkte att bibliotek är väl ändå höjden av välfärd. Tänk att jag helt i onödan kan gå och hämta en bra bok och ha den hemma i två eller fyra veckor gratis. Det är bra. Och så har vi ett sånt vackert bibliotek här i stan. Tuff arkitektur och så. Gick dit med ungarna på jobbet och fick en skön promenad som bonus. Det sprack upp tillfälligt vid halv tio och parken fick ett magiskt ljus. Jo, vi är på väg in i den gyllene perioden nu, där bokarna lyser som om dom var gjorda av guld och marken täcks av guldlöv som fallit ner. Visade runt några intresserade föräldrar idag. Dom blev alldeles lyriska. Tror jag det, vackert och dessutom bra för barnen.
Fick mail om att han riskerar att betygsvarnas i några ämnen. Så kul det hade varit om man fick ett mail om att han gjort något bra i skolan. För det gör han väl nån gång, får man tro?

Nej, skolan är inte hans favoritställe på jorden. Han är väl sådär lagom smart, som vi andra, men allt för mycket fokuseras på när han kom försent, när han glömde pennan, när att glömde läxan. Det känns inte rätt, även om jag inte är mannen att berätta hur skolan skall jobba. Det är väl det vi anställer högstadielärare för, tänker jag.

Hann bara hem en kort vända innan föräldramötet. Gjorde pannkakor till sonen och läste en kvart. Sonen spelade poker med kompisen och hade det kul.

Föräldramötet gick bra; våra föräldrar är väldigt snälla.

Fotboll också. Arsenal vann över Ajax. Bra match.

Någon säger att jag inte tar mina barns dåliga sidor på allvar; att jag bara förklarar bort dem. Jag får fundera på det.

26 september 2005

kokar potatis

Jag kokar potatis och är trött. Vardagen är här och det skall inte dröja innan herr 14 snurrar in som han brukar på måndagarna. De små dröjer ännu några dar och storasyrran är kvar i Stockholm. Med vardagen kom ekonomiskt gnissel och hålla i slantarna. Inte för att jag slösade när jag var iväg. Tvärtom, really, men det är inte till stor hjälp just nu. Men jag ordnar upp det på nåt sätt, det gör jag alltid. Jag ändrar melodi från Judas priest till "Unchained Melody" med Rightous brothers. Det är ändå lite så det känns. Fast träningsvärken ser ut att ge med sig. Det blev inte så farligt.

25 september 2005

Ingen människa är en ö, men...

Tusentals kroppar sprang runt den där jävla ön i en enda samlad rörelse. Var och en sprang ensam, men vi gjorde det i flock. Och runt skogsbergochdalbanan stod lidingöbor och tillresta och hejade och serverade sportdryck och blåbärssoppa. Jag är stolt. Jag skall inte springa Lidingöloppet, jag HAR sprungit Lidingöloppet. Innan jag fyllde trettio hade jag inte sprungit en ynka meter i mitt liv, nu springer jag tre mil i en backig skog, tuffare en Berlins och Stockholms maror. Ja, jag är cool, jag är bra nog.

Hennes ögon är gröna. Det är väldigt vackert.

I morgon är det vardag och snart kommer ungarna.
Vardagen är det verkliga livet.
Tillbaka till fiskpinnarna.

De gröna kanske inte nådde hela vägen, men fler flyktingar får stanna tack vare vårt parti än vad som annars skulle varit fallet.

22 september 2005

Di Leva mitt i gatan & män i slips

Jippie, det fanns internet på mitt övernattningsställe i Stockholm. Så bra, då passar jag på att skriva lite här. Tomas di Leva spelade på Kungsgatan idag. Mitt i gatan hade man satt upp en scen, för man firade trafikantveckan med att stänga av för bilar en dag. För mig hade man fått stänga av fler dagar eller ännu hellre ordnat så färre valde bil och fler kollektivtrafik och cykel. Men det kanske kommer med trängselavgifter och höjda oljepriser. Tillbaka till Di leva, så funderar jag på om han är äkta eller bara image. Hoppas att det är äkta, för jag gillar honom. Han skriver bra låtar och framför dem väl. Och han har härligt hår, men så är jag ju svag för långt hår också.

Slipsar har jag svårare för. På min tvådagarskonferens hade nära nog alla män utom jag slips. Jag förstår att det är en trygghet, att män i viss generation och i vissa yrken tar på sig det utan att blinka, därför att dom alltid gjort det. Men det är så jävla fult, oavsett vad man anser att det symboliserar. Som tur är var männen i slips nästan genomgående trevliga och engagerade i trafikfrågorna. Och det var ju det vi skulle syssla med, inte sant?

Jag har börjat kolhydratladda, men tre timmar är nog tyvärr en illusion.

Jag skulle kunna bo här i Stockholm, men det ju skulle ju kräva att alla barnen, deras mammor, vänner och en viss person också flyttade hit. Det blir nog enklare att stanna i Malmö och förresten trivs jag ju där med.

20 september 2005

Borde jag lägga ner?

Drar till Stockholm i kväll, men får förstås inte glömma sonens födelsedag i morgon. 14, som sagt. Detta med åldrar och epoker fascinerar. Nu när dottern basunerade ut igår att hon förlovar sig och att hon tänker flytta ihop med fästmannen så fort hon kan, får jag mig en tankeställare. Ända tills nu har det varit jag som skaffat barn och haft kärleksproblem och flyttat ihop och isär.
Borde jag kanske lägga ner och inse att facklan lämnats över till en ny generation?

Lycka mig till på lördag, för det kommer jag att behöva!

Nattåget väntar, SJ:s härliga sängar lockar.

Vet inte om budgetöverenskommelsen är bra eller ett nedköp. Måste fundera mer på det.

18 september 2005

Min mamma har lärt mig att saknad botas genom handling. Gör jag nåt, så känner jag mig inte ensam efter att barnen åkt till sina mammor. Så jag sprang. Härifrån och hela vägen till Lund. På stora Södergatan saktade jag in och gick sista biten till Lund C och tog tåget hem. I Arlöv sprang jag förbi det halvt nedbrunna dagiset. Taket har rasat in och gården ligger öde och ovårdad. Jag jobbade där några dagar i januari 87, i en synnerligen glad och optimistisk period i livet. Dottern var på väg och jag och mina äldsta barns mamma formade ett liv tillsammans. Det var pur lycka och dagisgården levde upp med glada stojande ungar. Men, det finns andra dagis och andra förhållanden. Livet går vidare. På dagiset jobbade förresten den enda öppet homosexuelle mannen jag till dags dato mött i förskolan. Det var före pedofildebatten, kan jag lugnt säga.

Här i Malmö har moskén brunnit igen. Här som i Banja luka och i Srebrenica. Jag är inte så förtjust i islam eller religioner överlag, men det är ändå skrämmande. Vem vill bränna upp någons tro?

På golvet i småbarnens rum ligger duplo utspritt och det är dammigt. Det är stilla och tyst i lägenheten.

På tisdag kväll ker jag till Stockholm och på lördag springer jag lidingöloppet.

Tatuerade danskar

Jag gick till badet med småpojkarna och plaskade och lekte i tre timmar, men då räknar jag in fikapausen också. Eftersom jag har en viss antropologisk läggning, så passade jag på att kolla in folket som var där. Många var danskar och/eller tatuerade. Måste säga att jag har fördomar mot tatueringar. För mig doftar det raggare, kriminalitet eller rent av rasism. Förr var det ju sjömän, men nu finns det ju i stort sett inga svenska sjömän längre.
Undrar om det är en så stor andel av populationen i Malmö/Köpenhamn som är tatuerade, eller om dom tenderar att samlas på badet?
Det får vi nog aldrig veta.

På vägen hem frågade sjuåringen varför det är så kul med vatten. Vad svarar man på det?

Hemmagjorda hamburgare, pommes (frusna, från AGs!) och läsk. By far godare än McD.

Sommartider, hej, hej är verkligen inte den bästa svenska poplåten nånsin. 14-åringen hoppades på "Jag vill ha en egen måne". Den var inte ens med på listan.

Inte så jävla perfekt

Jag har fått några reaktioner på min blogg, positiva förstås, dom andra hör ju aldrig av sig. Det är inte utan att jag är lite rädd att jag förmedlar en alltför ljus bild av mig själv. Jag är inte så jävla perfekt. Ofta är det stökigt och rörigt här i lägenheten. Jag har lätt för att glömma och ibland tycker jag att jag skäller för mycket på min 14-åring. Sover för lite också.

16 september 2005

Pannkaksparty och James Blunt

Nu är det tyst och jag borde nog börja sortera tvätten istället för att sitta här. Ungarna gick ut på gården, men innan dess hade vi pannkaksparty. "You´re beutifuuuuuul it´s true", sjöng James Blunt, men det var bara vi fyra här och ingen av oss är väl särskilt vackra. Mina barn är förstås söta, DET är sant.

Fast det är fredag dricker jag inget starkare än vatten.

Skulle nog inte läsa Lundells nya ens om jag fick den gratis, tror jag. Annat var det när Jack och de andra böckerna var aktuella. Dom läste jag flera gånger fast dom var tjocka som biblar. Är det jag eller Uffe som blivit äldre?

Jag backar upp Thorwaldsson, men jag undrar om delad fp nånsin blir verklighet . Synd om dom papporna som inte "kan" eller "inte har råd" att vara hemma.

James Blunt är kanske bra ändå?

15 september 2005

Tvätten kom som bonus

Ännu en sån där dag som jag älskar, med mycket att göra. Tvätten kom som bonus förstås och disken delegerades till tonårssonen, det är väl inte mer än rätt. Fotbollsträning mellan 17 och 18, några har blivit lite väl kaxiga och ohörsamma. Sorry, men det hjälper inte om du kan trolla med bollen aldrig så mycket om du inte kan lyssna, passa eller göra som din tränare säger. Det är väl som allting överallt annars i världen. Ensam är svag och tillsammans är vi starka.

Stackars lilla fattiga Sverige som inte har råd med en flyktingamnesti.
Obs ironi, får jag väl tillägga. Den njugga flyktingpolitiken förvånar mig faktiskt. Det förvånar inte att vi inte har helt öppna gränser, så blir det nog aldrig. Men allt detta arbete för att hålla människor borta från Sverige, Varför?
Jag vill ha en generös flyktingpolitik som hellre tror på människor än misstror dem
Dom som inte är flyktingar kan väl få komma hitoch pröva lyckan på samma sätt somEU-medborgare.
Det kan väl inte vara så kontroversiellt. Va?

Lyssnar på ABBA. Undrar om sonen diskat färdigt eller vad han gör.
Ska gå ut i köket och kolla.

13 september 2005

Crash

Den handlar om livet i Los Angeles, höll jag på att skriva. Men om det vet jag ju inget, eftersom jag aldrig varit där. Människoöden flätas samman, som i short cuts. Hög och låg, svart, vit, asiatisk, man, kvinna, våld, kärlek, ja det hela. Väldigt politisk, tycker jag, men jag är ju också en väldigt politisk person. Långt från de små detaljerna i det politiska vardagsarbetet i nämnderna dock, petandet i texter, små små steg framåt. Kallt kaffe och svettiga mackor.

Sonen satt still och tyckte lika mycket om filmen som jag. Skulle gärna betalat en femma extra för att slippa höra prasslet av påsar och känna stanken av popcorn. Gnälligt, va?

Bio en vanlig jävla måndag och promenad hem sen genom Kungsgatans allé som lyser gul och vacker nu i den vackraste av årstider. Ljuset i badrummet är trasigt och det hjälper inte om man byter glödlampa. Vi kanske skulle ha subventionerade hemhjälpar i alla fall.

11 september 2005

Långdistans

Att träna långdistanslöpning är att träna uthållighet och att dra ner tempot hellre än att stanna helt och så där. Det är bra för oss som fötts rastlösa. Även om man kämpar emot lite så är det ändå rätt och bra. Bra att orka sträckan ut. Bra att veta att man kan. Kriga ner demonerna som säger "ta det lungt, softa, herregud, det är en dag i morgon med".

Nu skall jag leva mitt långdistansarliv. Det som är långsiktigt hållbart.

Det var nästan bara jag som gillade Artemisias passion. Så kan det gå.

Min vän har klippt mig.

Jag blir varm i kroppen när jag hör att mitt parti trislkas om flyktingamnestin i budgetförhandlingarna.

08 september 2005

Mellanlandning

Mellanlandar framför skärmen på väg mellan fotbollsträningen och föräldraföreningens möte. Jag tror att jag mår bäst när jag har mycket att göra och bråttom mellan olika ställen. Förutsatt att det är någorlunda roliga saker jag gör. Lyssnar på Van Morrison. Är hungrig. Tycker att den politiska debatten just nu är väldigt kortiktig och tradig att följa med i. Funderar på hur aktiv jag själv skall vara under nästa period.

07 september 2005

Frukost på den här planeten.

Frukost i lugn och ro är en njutning utan motstycke. Jag vet att det är typ veckans I-landsproblem, men jag kan drömma mig tillbka till föräldraledighetens eller deltidsarbetets glada dagar och lugna tempo.
Jag har sett det fast jag är man.

Min kollega och jag blev oense om subventionerade hushållstjänster. Hon tycker att det är bra, jag tycker att folk får skura sina egna dass och i så fall ha rimliga ambitioner på ordning och reda i sina hem om dom nu har så ont om tid.
Nej, det är inte samma sak att städa hos en välbeställd familj som att städa på ett dagis. Nummer ett är att acceptera att några har ch att några inte har. Nummer två är ett redigt jobb.

Nu väntar duschen. Sen - en ljuvlig sensommardag i parken. Ljuset, det underbara ljuset och värmen och vinden som ännu en bit in i september snarare smeker än slår.

04 september 2005

Jag vet att jag tjatar, men det är vansinnigt sorgligt när ungarna försvinner ut ur huset. Jag gömmer mig i träning och framför skärmen, men det är lik förbannat tomt och ödsligt.

Jag trodde min blogg skulle bli mer politisk, men allt som faller mig in tycks vara privat eller i varje fall personligt.

Jag lyssnar på ABBA, av allt. Deras sista plattor är bättre än man minns.

Fyran

"Vet du pappa, jag tänker på när du skulle flytta hit!"
"Mmm, vad tänker du då...att det var mycket att bära, kanske?"
"Nej, jag tänker att det var lite sorgligt...."

Fyran, den yngste, är en jovialisk ung man som ofta får hänga i släptåg när stora bröder snor åt sig uppmärksamheten. Han reflekterar och minns. Är man fyra och ett halvt så lever man inte bara får dagen längre. Han får en egen sagostund varje dag. Men det behövs mer. Tid, inte prylar och skit.

Ibland hör jag att det skulle vara så lätt, för lätt att separera. Ursäkta, men skippa kds-skiten. Det är tungt och jobbigt att dela på sig och nåt som man drar sig för i det längsta. Man skäms och har taskigt samvete. Kanske är det därför singelkulturen är så ansträngt hurtig.

Sommaren ger sig fan inte. Men vinden är höst. Och löven faller som sagt.

02 september 2005

Från då till nu.

Även den som vill leva i nuet, tvingas dåd och då konfronteras med sitt nära förflutna och direkt uppdatera minnet och fråga sig om allt är som man minns det, eller om man förbisett något när man gjort tidigare bokslut. Det är intressant. Man är i detta fallet jag. När hösten kommit, kan man ju också för all försöka sammanfatta sommaren.
Från turbulens till trygghet, kan jag kalla min sommarresa.
Från då till nu.