31 augusti 2005

Sommarens sista dag, väl!

Härom dan fick jag ett löv i skallen när jag satt utanför vårt lilla hus på jobbet. Hösten är verkligen här. Det är som det är. Formellt börjar det i morgon. För mig är hösten är aktivitetstid. Möten, böcker, jobb, jobb, jobb. Skall läsa en bok som heter Artemisias passion i min bokcirkel. Läst den, nån? Säkert bra, kamraterna i bokcirkeln är intellektuella, kräsna läsare. God mat brukar vi få också. Nästa söndag igen.

Hösten är en enda lång vardag med falukorvsgrytor och sagoböcker. Tvättider som man inte får missa.

Satt i flera timmar på Katrinetorps gård och diskuterade kommunal organisation med andra förtroendevalda i kommisionen (hahaha). Måste det vara så fint när vi diskuterar, så snygga lokaler och god mat?
Slöseri med pengar och tid. Ett enkelt sammanträdesrum i stadshuset hade varit bra nog.

Längtar efter att få se en bra film.

En promenad längs havet hade inte suttit fel heller.

Blev erbjuden ett jobb idag, men avböjde. Inte min bransch.

Arnold

Läser i dn om Arnold. Han är smart, säger Stina Lundberg, och hans uttalande om sin och hustruns politiska uppfattningar är värda att notera. Han tycker helt enkelt att det är bra att dom är olika och att det inte var hennes politiska uppfattningar han föll för i första hand. Annars vill vi ju gärna att han skall vara lite korkad eftersom han uppenbarligen är en politisk motståndare i väsentliga avseenden. Men det är sällan så enkelt, tyvärr.

Igår trodde jag att nya datorn hade pajat. inget ljud och inga Å, Ä och Ö. men det för bara nåt program sonen installerat som fick oväntade effekter.

Jag funderar på att söka ett annat jobb, men vet inte riktigt vad eller var. Några tips, någon?

Har satt på mig lidingöloppströjan idag. Jag annonserar stort, snart är det dags att leverera.

29 augusti 2005

Oppen bok

Berättade en djupt personlig sak för arbetskamraterna idag, bara rätt ut i personalrumsluften. Om man öppnar sig för andra, lämnar man utrymme för andra att öpnna sig tillbaks. Det kan leda hur långt och bra som helst. Tror ändå inte att man skall vara en helt öppen bok. Så jäkla intresserade är inte folk av en. Min vän och jag pratar om djupt och ytligt om vartannat. Om allt mellan himmel och jord. Det är bara ljuvligt.

Varför säger ledande politiker så sällan att dom hade fel och har ändrat sig, undrar jag. Jag hade bara tyckt bättre om dem då. Iställlet säger man att det tillkommit nya fakta och så där. Tramsigt.

Äldste sonen har kommit och svept in en tonårsvärld i lägenheten.Det är alldeles underbart.

28 augusti 2005

Jag har skrivit förr att det är jobbigt att ta avsked från ungarna, fast jag vet att de har det bra hos sin mor. Trots att det kan vara skönt att sova länge, hänga vid datorn eller läsa i lugn och ro, så är det alltid bättre att ha ungarna hos sig. Bättre för mig, inte nödvändigtvis för dem.

Det värsta vore om de skulle behöva välja. Barn skall inte välja, barn kan inte välja. Tids nog blir de vuxna och då skall de välja. Välja telebolag, pensionsfonder, Swebus eller SJ, dagis, skolor och en del tror till och med att man kan välja mellan depression och lycka, men det är nog lite överdrivet.
De är svårt att välja och det är intressant att se på vilka kriterier man väljer. Vuxna väljer ofta som barn, på första intrycket, om reklambroschyren är snygg eller om förskolläraren är det. När jag brukar säga till besökande valfrihetsföräldrar att nästan alla dagis är bra, så möts jag ibland av misstro. Det är som om jag borde säga att bara mitt, vårt dagis är bra och alla andra kassa. Men det kommer jag aldrig att göra.

Nån gång skall jag skriva om kläder eller så, eftersom det tydligen är vad bloggar skall handla om. Min vän har gett mig en hårinpackning.
Räcker det?
Mitt hår skall växa ner på ryggen. Absolut.

26 augusti 2005

Övergångsställen

Min vän kör en bil med sin verksamhets namn i stora dekaler tvärs över bilen. Hon säger att hennes verksamhet får bra PR genon att hon stannar vid övergångsställena och släpper förbi gående. När jag var ute och gick med barngruppen härom dan läste jag vid ett övergångsställe att kommunen tänkte ta bort dom vita strecken eftersom bilarna ändå inte stannar och folk blir påkörda, därför att de tror att även bilister lyder lagarna. Det är lite konstigt, är det inte. Bilister får cred om de följer lagarna och skiter dom i lagarna så ändrar man lagarna.
Om alkisarna på torget skiter i att det är förbjudet att dricka på offentlig plats, avskaffar man det förbudet då? Nej, det gör man nog inte.

Nåt helt annat: I min bransch finns det åtskilliga verksamma som tycks tycka att det bästa vore om barnen aldrig var där, eller i alla fall så lite som möjligt. Jag tycker att förskolan är bra, därför vill jag välkomna alla barn varje dag. Det är trist att vara schema- och arbetsgivarintygspolis. Det känns meningslöst.

Snart skall vi se Håkan Hellström och the Ark. Festivalen går in på slutvarvet.

24 augusti 2005

Jag skrev en debattinlägg på mitt partis sida om att vi måste tala med vanligt folk på deras villkor. Fick några svar som handlar om att vi måste berätta för dom hur fel dom lever.
Ibland vill man bara sucka. I mitt parti härskar moralismen. Det är förstås inget fel på moral, men om vi vill åstadkomma en förändring måste vi ha folk med oss. Det får vi inte om vi hötter med pekfingret.

Tittar på fotboll idag med. En del säger att det är meningslöst, att det inte handlar om något och att det är för kommersialiserat. Jag tycker att det är spännande, kul och intelligent. Men man måste heja på något lag, annars blir det trist. Idag hejar jag på Ajax med lille Marcus Rosenberg från Malmö på topp. I morgon skall jag träna mina 98-pojkar nere på stadsdelsens egen plan. Det känns väldigt bra att göra något sådant. Idrottsrörelsen är stor och betydelsefull och jag är med på ett hörn. Det känns bra. Min egen träning inför Lidingöloppet släpar däremot efter. Men det fixar sig ändå. Får vi hoppas.

23 augusti 2005

Lyssnar på Patsy Cline

Nu kommer det där snacket tillbaka om attt svenska barn är så kassa på matte jämfört med ungar i andra länder. Ingen ordning i skolan är det och gud så bra allt är i Schweiz, eller vad det nu var dom tog som exempel i radion. Jag tror inte ett skit på det snacket. Jag påstår att det är direkt dåligt om barnen i Schweiz sitter som tända ljus på grund av hot om repressalier och straff. Jag vill inte ha ett folk av passiva smilfinkar. Sverige är ett bra mycket roligare land att leva i för dom flesta. Säg emot bakåtsträvarna.

På ett sätt skulle det vara roligt att se fokpartisterna misslyckas med sin skolpolitik efter nästa års val, men nej, det chansar vi nog inte på, nej. För tänk om dom verkligen får tyst i klassrummen, tänk om dom verkligen får ungar att ange arabelever som misstänkta terrorister, vad har då hänt i vårt land?

Å, Patsy Cline, så bra hon är. Så sentimentalt, så lätt att känna igen sig i. Hennes bittra öde kryddar förstås musiken lite extra.

Snart skall jag se på fotboll. På TV, jag går inte ut mer idag. Tror inte MFF klarar sig. Skall laga en panna kaffe. Inget hörs från festivalen, allt är stilla förutom mina tangenters knatter och musiken, då.

21 augusti 2005

Skolstart och så där.

Så blev det än en gång alldeles tyst i lägenheten. Ungarna är hos sina mammor och livet rullar på. I morgon börjar sjuåringen i första klass och äldstesonen i åttan. Lillesonen går på dagis och den vuxna dottern drar vidare mot nya äventyr. Solen skiner så man nästan storknar och festivalen rockar på. Jag trivs gott i mitt eget sällskap, men kan aldrig föredra de veckovisa skiftena framför kontinuiteten. Det finns fler än en som skulle säga att jag egentligen eftersträvar den borgeliga hetero-tvåsamheten. Det vet jag inte om jag gör. Tycker bara att det är trevligt att se mina barn och är glad för sällskap.

Var på fest med mitt parti igår. Många skulle häpna om de såg hur olika vi gröna är. Jag gillar det toleranta klimatet som vi ändå har i partiet. Här i Malmö är det dessutom fullt tillåtet att tycka likadant om EU som de flesta av Europas gröna gör. Bra.

Ute på festivalen ville en grupp kristna att jag skulle skriva ner en bön på ett papper. Tror dom verkligen att det funkar? Ja, alldeles uppenbart. Själv ser jag inte röken av någon gud nånstans. Det får räcka med att tro på ett liv före döden. Inga böner hjälper, ingen gud tar dig under armen. Vi får hjälpa oss själva och varandra. Sorry, men du är själv ansvarig för ditt liv.

Idag skriver jag inget om stränder och solnedgångar. Men det är ändå som det är med den saken.

19 augusti 2005

Festivalen drar igång och det gnälls som vanligt bland folk här inne i centrum om att det är så mycket folk och så stökigt. Jag tycker att det är underbart. Bra och gratis musik. Människor, dofter. Vi behöver våra fester, verkligen.

Såg Harry Potter med sjuåringen igår. Jag är en av de få som aldrig varken sett eller läst någon av böckerna/filmerna innan. Spännande, kamp mellan gott och ont, lite fantasy, lite Indiana Jones, kul, bra.

Apropå festivalen, så fick jag kvarskattebesked igår: 750:-. Inte så himla mycket, men det går till en som aldrig jobbat svart, aldrig nyttjat svarta tjänster eller så. Kanske lojaliteten mot systemet blir lite naggat i kanten av det förhållandet att jag senast 15 november skall ha betalt in denna summa.

Om det är mycket svarta pengar under festivalen?
Försök att betala med kort eller be om ett kvitto, så får du väl se.

18 augusti 2005

The rose

Jag hör sången med Bette Midler och minnet för mig långt tillbaka i tid och till en plats långt här ifrån; en strand vid den sjö där Jesus sägs ha gått på vattnet. Radion spelade the rose, sjön låg där blank, tvåhundra meter under havsytan och på andra sidan reste sig Golanhöjderna, mäktiga, ockuperade och verkliga. Det var en fredens sommar, en fotbollssommar och min drömresesommar. Jag mötte Siri från Oslo och vi reste upp på höjderna och guiden sa att premiärministern, som hette Rabin, funderade på att återlämna bergen till deras rättmätiga syriska ägare. Får och åsnor betade, de drusiska männen gick runt i sina vida byxor och det fanns en värme, en hetta och en glöd. Dagen efter sa jag hejdå till Siri och reste vidare till Nasaret och Jerusalem. Sverige tog brons och fredsprocessen dog i självmordsbomber och vedergällningar. Nu är det en annan tid; jag har fyra barn, tänk, och ett gott liv i händelsernas centrum. Det finns aldrig några vägar bakåt, bara framåt, å gud så spännande, någon tar min hand och det finns stränder här också, framtidens stränder med klappersten och sand. Och sången är kvar på min dator.

17 augusti 2005

Dotter på ingång

Dottern är på ingång och bland mycket annat undrar jag vilken hårfärg hon har just idag. Hon har fyllt arton så hon är väl vuxen nu, antar jag. Ingen har längre vårdnad om henne; inte jag inte mor, utan nu ska hon fatta sina egna beslut, är det tänkt. Det blir nog svårt, utan pengar kan man inte be någon dra eller bestämma sig för att köpa en soffa. Och vi, då, skall vi bara lämna henne åt sitt öde? Nej, det funkar inte och det gör vi förstås inte heller. Har man ungar har man alltid dåligt samvete, men det är värst de första 25 åren sa psykologen Bent Hougaard (känd för boken Curlingföräldrar och servicebarn) i en föreläsning jag hörde med honom. Sätt gränser, visa vem som bestämmer, sa han. Mmmm, men 18+ -barnen, då undrar man stillsamt. Dom faller liksom mellan stolarna.

Ungar är ofta slagträn i debatten. En del vill ha valfrihet för barnens skull, säger dom. Säger dom, men det deras politik leder till att mammorna kedjas fast vid spisen om dom inte kan leja en skattesubventionerad piga att ta hand om tvätt och barn. Andra säger att dom bygger ut dagis, när dom snabbt smäller upp baracker där lite vem som får jobba eftersom man inte lyckas locka så många att bli förskollärare.
Kan jag få tycka att barn mår bra av att ha både bra förskolor och tid med sina föräldrar, eller måste det fastna i det ena eller andra?
Tycker också att alla pappor skall tvingas att vara föräldralediga. Från och med dom som avlar barn nu. Vill man inte stanna hemma ens en pytteliten månad eller två duger man inte som förälder, tycker jag.

Det kanske är för höga krav?

Jag blir lika fascinerad varje gång jag hör om farsor som kanske kan köra långtradare och fartyg eller leda företag, men som inte klarar av att ta hand om egna barn.

För övrigt vill jag sitta på en strand med nån jag tycker om och dricka öl och prata om livet och allt det där. Jag kan till och med tänka mig att frysa, det skulle det vara värt.

15 augusti 2005

Tillbaka i parken

Tillbaka i parken efter semestern ser jag hur några barn tagit ett hopp i utvecklingen. Tysta barn har börjat prata och mjuka barn har kanske tuffat till sig lite. Så är det ju (puh) med utveckling; det hoppar fram istället för att smyga lite lungt. Det är en förmån att få delta i den prcessen, inte bara med dom egna ungarna, utan också med andras barn. Att barnen på mitt jobb får använda sina stenålderskonstruktioner till kroppar lite mer i samspel med allt annat som växer och gror är bra och roligt och skönt också för mina öron och min hälsa.
Vad missar dom då, dom som petar med pinnar i parken?
Ingenting, skulle jag tro. Dom får nog sin beskärda del at skärmtid vad det lider.

En del tycker ju att dagis är fel, dåligt eller skadligt för barn. Den diskussionen orkar jag snart inte ta längre. Det får vara som det vill, folk får väl handla efter sin övertygelse. Hur som helst finns ingen forskning som stöder det, men mycket som stöder förskola/dagis. Men tck vad ni vill.

Men inget är väl som en promenad längs havet på kvällen.

Träningen går lite knackigt, jag lägger mig för sent och går upp för tidigt, Det är inte bra, men det fixar sig.

13 augusti 2005

Information

Sprang hela vägen till Lund idag, faktiskt. Telefonen ringde och den som rinde undrade med all rätt varför jag har telefonen med på löprundan. Klart att man hoppas på det där telfonsamtalet som ändrar allt, men mest är det informationsgalenskap. Jag vill ha all information så fort hag kan så jag inte missar nåt. Visst är det knäppt och till min chef brukar jag säga: Susanne, makt är att kunna stänga av mobilen. Som i 1984, medlemmarna i inner party kunde stänga av storebror. Säkert en korkad jämförelse.

Trots att det måste vara så att barnen inte alltid är här saknar jag dom så fort dörren stängts bakom dem.

När morgonen gryr är det 13 augusti dreizehnten august och alla tyskar fattar vad jag menar. 1961. En idé om att man kunde stänga inne människor och ute intryck. Men det är längesen och när sonen och jag knallade runt på Berlins gator så fattade han inte så mycket av allt det där, fast jag pekade och ropade där....där gick muren...det huset fanns inte...och så där. Livet går vidare ooch sonen tyckte mer om Hertha Berlins souvenirbutik och nya coola hus på Potsdamer Platz. Livet går vidare.

Lyssnar på Springsteen och säger godnatt.

11 augusti 2005

Som om det skulle vara bättre för någon om man levde och led i ensamhet. Som om mina ungar skulle mån bättre av det. Tack, men för tio år sedan var jag där och gjorde det där. Och för bara några år sedan levde jag delvis i en lögn. Så har jag det inte nu, så skall jag inte ha det.
Jag skall möta möjligheterna och hoten när dom kommer. Jag skall skriva långa listor och föra noggrann kalender. Jag skall inte lova och inte kräva löften. Jag skall fatta besluten och ta konsekvenserna

På förekommen anledning gör jag denna deklaration.

Däremot skriver jag ingenting om Leijonborg idag. Kan istället skriva att Maria W var duktig i TV idag, men det är hon ju nästan alltid, så det är ju ingen nyhet.

Gick med ungarna till Malmö kogg, provade gitarrer i en musikaffär på vägen och kollade in fotbollströjor i en annan affär. En röd tröja som det står CARLSBERG på kostar 549 kronor.
Oh dear.

10 augusti 2005

Gummistövlar och shorts

Idag regnar det och Netto har extrapris på gummistövlar för barn. Jag sitter i shorts, som en som lever kvar i det förgångna, som en som inte bejakar förändringar. Jag välkomnar hösten i parken, men bävar lite inför mörkret; det är så jävla mörkt.

Fast jag vet at parkens ljus i lövsprickningen aldrig kan bli till om inte hösten är och vintern blir, så gör det mig inte lycklig. Varför kan jag inte vandra i andalusiska olivlundar då?
Det skulle alla vinna på.

Eniro vägrar helt plötsligt att ge mig egna uppgifter på deras webbsida, trots tidigare utfästelser.
Däremot står jag på exets nya adress. Hur kan det bli så?

Folkpartiets nya politik innebär mer hugg och slag, särskilt mot öpppna dörrar.

Vad är det förresten för vits att m och fp byter väljare med varandra?

Fötterna på jorden

Discovery kom ner med skador på plåten eller vad det nu var. Jag tycker hela grejen med rymden är skittråkig. Stjärnbilder, rymdskepp, astronomi, you name it. tråkigt, trist. För att inte tala om astrologi, hur kan nån enda tro på skiten? Men när jag var liten gillade jag Star trek och månbas Alpha, om ni kommer ihåg dom serierna.
Jag står med fötterna på jorden. Det har jag inte alltid gjort och skall jag vara sann mot mig själv gör jag kanske inte alltid det nu heller. Dyker inte heller. På jordskorpan är jag förutom ett och annat bad.

Idag åkte vi till stranden, men det var knappast badväder. De var lekväder, men det är det ju alltid. Och läs- och drickakaffeväder.

En bekant skrev att hon trampar förnöjsamt på livets stig. Visst är det vackert formulerat?

Och Leijonborg....nej, vi skiter i det.

08 augusti 2005

I ett sagoland

Tage Danielsson sa att kungahusets existens var ett bevis på att vi lever i ett sagoland. En namne till honom klär ett antal år senare ut sig till prins på Sofiero slott och vädret är så vackert och utsikten så underbar som den bara är i sagorna. Men det finns alltså prinsessor och prinsar i vekligheten, förstår jag. Man kan undra varför, för all del, men som yngstesonen ser dom inte ut.
Kinalunch på ett torg, så gott, så semestrigt.

På kvällen gick vi ut med bollar och skateboard. Klart fyraåringen skall öva skateboard på samma ställe som tuffingarna. Och spela boll skall vi. Vitt medeklasstreetlife i centrala Malmö. Här där jag är och lever det liv jag vill. Det liv jag bestämmer mig för att ha. Snart är det jobb och vardag, men än kan killarna och jag njuta i fulla drag.

07 augusti 2005

Grön för att överleva

Ibland blir jag lite skeptisk till mitt eget parti. Inte minst när nån sagt nåt knäppt om att den som inte har lust att arbeta skall få slippa eller om någon annan kommit med något hatfyllt inlägg mot organiserat europiskt samarbete.
Men att de gröna är mitt parti förstår jag inte minst därför att vi vågar ifrågasätta etablerade sanningar och det som står överst på den politiska agendan. Jag är grön för att överleva, för att travestera Linda Skugge.
Grön för att jag föredrar träd framför stadsjeepar i Malmös centrum,
grön för att jag föredrar tid att plocka i lägenheten själv, framför subventionerade pigor,
grön därför att alla människor har samma värde oavsett vad man tror på, vem man gör det med, hur man ser eller var ens föräldrar föddes eller så.

Grön därför att jag inte köper förenklingar som att allt vore bättre om allt var offentligägt eller privat,
grön därför att jag ser både individ, kollektiv, privat och offentligt och gillar det.

Jag är grön därför att jag kan ta ett lite obekvämare liv för att andra skall få det bättre,
grön därför att jag kan skippa chips och minska köttkonsumtionen (men inte avstå helt)
grön därför att det för mig är det enda hederliga att vara i en tid då rovdrift på människor och miljö ständigt slår nya rekord.

Grön därför att jag respekterar att inte alla ser det så.

Grön för att överleva.

06 augusti 2005

You´ll never walk alone!

Det slutade regna. Nu är solen här. Stackars Anders, om hans 40-årsfest hade regnat bort. Men vännen Anders hade nog en planB nånstans i sin bakficka, så vi hade nog fått mat dryck, dans och vänskap på det ena eller andra sättet.

Man är väldigt sällan ensam och nästan aldrig så unik som man tror. Det finns rätt många som sett det jag sett och gjort ungefär det jag gjort. Många man kan snacka med, men också mycket man inte behöver säga i rätt sällskap. Att kunna vara tysta tillsammans är också bra oavsett om man är älskande, vänner eller familj.

I sydsvenskan läser jag att fler och fler ungar går i särskolan. Den stora frågan är om ungarna blivit knäppare än de var på vår tid eller om det är något annat som hänt. Vår grundskola har ett betygssystem där alla skall klara det som på vår tid kallades trea. Blir det borgelig valseger nästa år skall betygen sättas redan i tredje klass eller nåt sånt.

Var finns det plats för dom som är lite annorlunda jämfört med normen eller bara sena i starten?

Här hemma ligger en trttonåring och sover. Om några veckor börjar han åttan och hans lilebror börjar ettan. Livet går vidare och det är bara att hänga på och leva i nuet.

Du går aldrig ensam.

04 augusti 2005

Från brun till röd.

Mina ögon, alltså. Men tro mig, det är värt varenda gäspning och varje rödögd blinkning, detta.

Igår reade man coca-cola inne på AGs. Två för en tia, men det är ändå dyrare än dom insmugglade burkarna i småaffärerna. Bredvid AGs reaburkar hängde en T-shirt till salu där det stod att riktiga män väger över 90 kilo. Att garva bort ett av våra största folkhälsoproblem och närmast heja på människors livslögner borde inte vara matbutikernas uppgift.
Men det tristaste är ändå att det finns en marknad för såna tröjor. Coca-cola, däremot är gott i mindre mängder, tycker jag.

Lyssnar på ring p1 och man diskuterar invandring. Det är som att lyfta på ett dasslock och ingen annan politisk fråga är så extremt känslostormande. Jag minns det från när jag var ute och pratade politik i skolorna inför några val: började man prata om invandring fick man göra det hela timmen. Jag fattar det inte, men så fattar jag ju inte alls hur människor kan bedömas efter en grupp man ingår i, må det sen vara religion, hudfärg, sexuella preferenser eller nåt annat.

Ungarna kollar på TV. Jag har lovat dom bowling om det inte går att bada. Ikväll kommer syrran, det skall bli trevligt.

Livet är kul.

03 augusti 2005

Vardag vid Värnhem

Står och plockar i köket. Inne i vardagsrummet sitter killarna vid datorn. Radion spelar en glad som som jag sjunger med i, men så är jag ju nästan alltid glad i dessa dagar. Idag skall vi köpa en god kaka, för det är minstesonens namnsdag. Det är vardag på semestern och idag tar vi paus från aktiverandet. Mellansonen skall få husnycklar och så går vi till lekplatsen. Kanske kan vi doppa fötterna i plaskdammen.

Detta är livet; vardagen. Synd om dom föräldrar som hamnar i aktivitetshysterin och tror att ungarna alltid måste sysselsätttas. Ge dom tid istället. Ge dom vardag (och en och annan fest). Låt välfärdsvinster bli till tid, istället för fler manicker och större bilar.

Jag serverar flingor och mjölk och tar en kopp kaffe till. Livet är underbart.

02 augusti 2005

Augusti

Augusti är här med getingar och snart börjar skolorna.
Mellansonen börjar första klass och det är den tredje ungen jag skickar in i systemet, också denna gång med blandade känslor.
För några barn är skolan livets chans, medan det för andra blir en katastrof. Det är åtskilliga barn som inte begriper sambandandet mellan sin vardag och märkliga uppställningar i fyrkantiga matteböcker. Jag kanske är ett barn, men jag undrar av hela mitt hjärta varför man räknar fiktiva kottar i boken istället för riktiga i parken. Eller varför man skall klättra i ribbstolar när det finns träd. Och om man gör både och samtidigt så blir det ju dubbbelt så bra, fast på halva tiden. Parkens ljus är vackrare än skolornas lysrör.

Men ännu är det semester, lov och ledigt och sönerna och jag cyklar till muséet för att kolla, känna och snacka om vår historia. Och sedan vankas det picknick i parken. Det fattas mig inget, jag har det hela. Hur ofta har man kunna säga det i sitt liv?

01 augusti 2005

Singel och höst

Blöt både högt och lågt och inifrån och ut. Tänkte ta sonen på en aktivitet och eftersom utomhusbio är så kontinentalt och kul så gjorde vi det. Vi satt där med frusna läppar tillsammans med fem andra tappra enusiaster i spöregnet. Klädda för årstiden i skjorts linne och hoodie. Men filmen var bra. Bombay dreams.

Förra gången jag separerade med barn blev man ensamstående eller frånskild och det var inte bara lite synd om en, som på nåder fick sitta i ett hörn i parmiddagsparadiset. Folk la pannan i djupa veck och frågade hur man mådde och så. Det var då.

Den här gången är man singel och det är något helt annat. Nu duger man inte bara, utan man är till och med något eftersträvansvärt, du vet, varannan vecka har man kakan och varannan äter man upp den. Nudge, nudge, you know what I mean.

Hela saken far från ytterlighet till ytterlighet. Det är varken bra eller dålig att leva ensam med barn. Det bara är. De flesta av oss mår utmärkt, liksom de flesta som lever med någon annan vuxen gör det.

Mer än så är det inte.