Alla minns det, jag minns det. Det vi gjorde denna dag för 25 år sen. Jag satt hemma och lyssnade på radion. Det var morgon och jag hade stannat hemma från skolan. Jag var väl förkyld eller så hade jag ingen lust att gå dit helt enkelt. han hade precis släppt sin platta och jag visste att jag skulle få den i födelsedagspresent några dagar senare.
Min son skulle heta John.
Sonen skulle jag ta på ryggen och tågluffa med runt i hela Europa.
Jag skulle sitta på en strand och spela gitarr, omgiven av vackra kvinnor och nya vänner från hela världen.
Jag trodde så gott om John Lennon.
Han var liksom lite gudalik.
Fattade väl inte allt han menade i sina texter,
utom, yeah, yeah och sånt där, tidiga Beatles.
Med stor sannolikhet gjorde jag honom större än han var redan innan han dog och efteråt blev det nån slags kollaps i kollektiv gränslöst geniförklarande.
Kanske var Paul bättre trots allt.
Idag som vuxen kan jag mer uppskatta enkelhet och att man inte utger sig för att vara så mycket.
Fast Imagine skall stå i min dödsannons.
Så mycket vet jag.
1 kommentar:
Jag var hemma och hade semester...och hann att bli innerligt trött på allt tjatet om John Lennon...DET kommer jag ihåg i alla fall :o)
Skicka en kommentar