Jag tänker stå för att jag inte tillbringar varje minut i barnens sällskap. Tillstå att det faktiskt kan vara skönt när dom spelar datorspel eller ser nåt skit på TV:n så jag kan diska eller läsa en bok i lugn och ro. Eller sitta här. Jag har skrivit förr att mina höga ideal är svåra att leva upp till.
Men det är nog värre än så.
Jag har inte ens lust att vara superfarsa.
Det är bra nog som det är.
Som idag.
Herr 14 stack iväg och tittade på lillasysters (mammas sida) gymnastikuppvisning.
Vi andra hade tänkt att gå till stranden eller att åka skridskor, men allt som blev av var en tur till nya klätterställningen på skolgården.
Sen gick vi en runda på Caroli city för jag behövde spana av julkappar till dom. Köpte minsann en julklapp bakom ryggen på sjuåringen.
Gick med en tröja innanför jackan som en dålig snattare fram till kassan.
Sen handlade vi mat och så gick vi via en lekplats hem.
Det jag vill säga (till mig själv mest) är att det inte behöver vara mer.
Det kan vara mer, men jag tänker sluta ha dåligt samvete.
Jag och ungarna gör det vi känner för, när det är vi.
Allt det där hade väl varit självklart redan nu,
om det inte detta med barnen låg så nära mitt yrke och framför allt om inte exet låg på som en hök för att dissa mitt förldraskap.
Så är det.
1 kommentar:
Du är så klok!
Skicka en kommentar