Min mamma har lärt mig att saknad botas genom handling. Gör jag nåt, så känner jag mig inte ensam efter att barnen åkt till sina mammor. Så jag sprang. Härifrån och hela vägen till Lund. På stora Södergatan saktade jag in och gick sista biten till Lund C och tog tåget hem. I Arlöv sprang jag förbi det halvt nedbrunna dagiset. Taket har rasat in och gården ligger öde och ovårdad. Jag jobbade där några dagar i januari 87, i en synnerligen glad och optimistisk period i livet. Dottern var på väg och jag och mina äldsta barns mamma formade ett liv tillsammans. Det var pur lycka och dagisgården levde upp med glada stojande ungar. Men, det finns andra dagis och andra förhållanden. Livet går vidare. På dagiset jobbade förresten den enda öppet homosexuelle mannen jag till dags dato mött i förskolan. Det var före pedofildebatten, kan jag lugnt säga.

Här i Malmö har moskén brunnit igen. Här som i Banja luka och i Srebrenica. Jag är inte så förtjust i islam eller religioner överlag, men det är ändå skrämmande. Vem vill bränna upp någons tro?

På golvet i småbarnens rum ligger duplo utspritt och det är dammigt. Det är stilla och tyst i lägenheten.

På tisdag kväll ker jag till Stockholm och på lördag springer jag lidingöloppet.