The rose

Jag hör sången med Bette Midler och minnet för mig långt tillbaka i tid och till en plats långt här ifrån; en strand vid den sjö där Jesus sägs ha gått på vattnet. Radion spelade the rose, sjön låg där blank, tvåhundra meter under havsytan och på andra sidan reste sig Golanhöjderna, mäktiga, ockuperade och verkliga. Det var en fredens sommar, en fotbollssommar och min drömresesommar. Jag mötte Siri från Oslo och vi reste upp på höjderna och guiden sa att premiärministern, som hette Rabin, funderade på att återlämna bergen till deras rättmätiga syriska ägare. Får och åsnor betade, de drusiska männen gick runt i sina vida byxor och det fanns en värme, en hetta och en glöd. Dagen efter sa jag hejdå till Siri och reste vidare till Nasaret och Jerusalem. Sverige tog brons och fredsprocessen dog i självmordsbomber och vedergällningar. Nu är det en annan tid; jag har fyra barn, tänk, och ett gott liv i händelsernas centrum. Det finns aldrig några vägar bakåt, bara framåt, å gud så spännande, någon tar min hand och det finns stränder här också, framtidens stränder med klappersten och sand. Och sången är kvar på min dator.