Augusti är här med getingar och snart börjar skolorna.
Mellansonen börjar första klass och det är den tredje ungen jag skickar in i systemet, också denna gång med blandade känslor.
För några barn är skolan livets chans, medan det för andra blir en katastrof. Det är åtskilliga barn som inte begriper sambandandet mellan sin vardag och märkliga uppställningar i fyrkantiga matteböcker. Jag kanske är ett barn, men jag undrar av hela mitt hjärta varför man räknar fiktiva kottar i boken istället för riktiga i parken. Eller varför man skall klättra i ribbstolar när det finns träd. Och om man gör både och samtidigt så blir det ju dubbbelt så bra, fast på halva tiden. Parkens ljus är vackrare än skolornas lysrör.
Men ännu är det semester, lov och ledigt och sönerna och jag cyklar till muséet för att kolla, känna och snacka om vår historia. Och sedan vankas det picknick i parken. Det fattas mig inget, jag har det hela. Hur ofta har man kunna säga det i sitt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar